Stor utmaning att hålla kvar personalen i daghemmen
Färsk pilotstudie visar att över hälften överväger att byta yrke, trots att de älskar sitt jobb
En nationell pilotstudie har kartlagt hur dagvårdspersonalens engagemang påverkar deras vilja att stanna i branschen. Fyndet är att de anställda nog är engagerade – men ändå överväger drygt 53 procent av de svarande att byta yrke. Nästan nio av tio motsätter sig lagändringen som tillåter större barngrupper. Åtta av tio vittnar om resursbrist.
”Det här arbetet hade varit härligt och givande ifall det funnits ro och behövliga resurser samt tillräckligt tid att utföra jobbet. Nu är det alldeles för belastande”, skriver en socionom som svarat på enkäten.
”Jag älskar samvaron med barnen och arbetskompisarna, men i en stor grupp känns det som om man inte hinner ge barnen så mycket individuell uppmärksamhet som de vill ha och förtjänar”, skriver en närvårdare.
Maria Forsius skriver om pilotstudien i sin pro gradu, men den ska också följas upp av ett forskarteam i projektet Gilla ditt jobb.
– Ofta brukar engagemanget för jobbet korrelera med om man vill byta yrke eller inte. Nu var visserligen engagemanget högre hos dem som inte vill sluta, men det är också högt hos dem som överväger att byta yrke.
– Det var överraskande, säger Maria Forsius, om fyndet hon skriver om i sin pro gradu.
Forsius ingår i det forskarteam som genomför projektet Gilla ditt jobb vid pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet.
Det som Forsius kallar överraskande var att engagemanget bland dagvårdspersonalen är högt också bland dem som överväger att byta yrke. Över 53 procent av de svarande uppger att de överväger att byta bransch.
– Ofta brukar engagemanget för jobbet korrelera med om man vill byta yrke eller inte. Nu var visserligen engagemanget högre hos dem som inte vill sluta, men det är också högt hos dem som överväger att byta yrke. Resursbristen, de stora gruppstorlekarna och personalbristen kommer starkt fram som orsaker.
Eller är det uttryckligen engagemanget som gör att de motstridiga känslorna väcks? Då personalen har en bild av vad de vill och hoppas kunna åstadkomma – men verkligheten inte ger efter.
– Det är många som uttrycker att de inte har den tid de vill ge för individuell uppmärksamhet till barnen eller för att utveckla verksamheten, säger Forsius.
I enkäten har det funnits både färdiga frågor och möjlighet att ge öppna svar. De öppna svaren har varit många, fler än teamet väntade sig, och öppnat upp möjligheter för vidareforskning.
Enligt Forsius har det varit uppenbart att personalen har mycket de vill kommentera. Resursbristen och gruppstorlekarna har varit det mest centrala.
Lönenivån är också något som framgår, men kan det handla om en kombination: Även om man känt till lönenivån då man gått in i branschen upplever många att de knappare resurserna och den tyngre bördan inte syns i lönen, funderar Forsius.
Föräldrar som inte får stöd
Forsius har också märkt att det är en hög emotionell belastning på vissa personalgrupper. Det gäller särskilt barnträdgårdslärare och socionomer – jämfört med dem upplever närvårdarna en lite mindre emotionell belastning. Vad orsaken är blir inte klart i det här materialet, men Maria Forsius har märkt att de personalgrupper som har hand om kontakten till föräldrarna har nämnt det i en del öppna svar.
Forsius spekulerar i om det kan ha ett samband – belägg för det finns inte direkt, men i de öppna svaren upplever en del att det är lättare att hantera barnens känslor, medan kontakten till föräldrarna kan bli motstridigare.
– Många betonade att de hade ett gott och välfungerande samarbete med föräldrarna, och majoriteten upplever också att föräldrarna uppskattar deras arbete. Däremot framkom det att föräldrarna ofta kräver mera stöd än tidigare, att personalen ibland blir i kläm mellan frånskilda föräldrar eller att föräldrarna ställer oöverkomliga krav.
Frågeställningen är aktuell eftersom flera politiska partier tar upp familjepolitiken i sina program inför valet, bland annat mer stöd för föräldraskap.
– Personalen upplever fall där föräldrarna skulle ha behövt mer stöd.
Också lagändringen som påverkar dagispersonalens kompetenser har väckt oro. Lagändringen innebär att andelen pedagoger ska öka stegvis fram till 2030. Gränsen mellan socionomer och pedagoger dras skarpare i framtiden – i dagsläget kan båda vara lärare inom småbarnspedagogik.
Också den här studien visar att socionomerna och närvårdarna är kritiska till förslaget, medan pedagogerna är nöjda med det.
– Den oro som kom fram handlade om att lärarna använder en del av arbetstiden för planering, och att det skulle innebära ännu färre vuxna i barngrupperna tidvis. ”Vem ska vara med barnen om vi ökar andelen personal som sysslar med planering”, resumerar Maria Forsius åsikterna.
Pilotstudien har utmynnat i frågeställningar som forskningsprojektet kan fortsätta med. Det planeras både enkäter och gruppintervjuer med personalen.