Berömmelsen har sitt pris
Hanna Granfelt, säger namnet dig någonting? Salla Leponiemis biografi kastar ljus över en på sin tid synnerligen hyllad operasångerska som sedermera inte uppmärksammats lika flitigt som exempelvis världskändisen Aino Ackté.
En karriär som sångerska är något helt annat än divalater och glitter: det handlar om stora uppoffringar, mängder av hårt jobb, osäkerhet och ständiga sjukdomar. Författaren Salla Leponiemi är själv sångerska och i hennes biografi över Hanna Granfelt beskrivs pressen på att ständigt hålla sig frisk och prestera på topp – något varje sångare känner ända in i ryggmärgen.
Jumalainen kipuna – Laulajatar Hanna Granfeltin ihmeellinen elämä. Gummerus
Hanna Granfelts livstid 1884–1952 omfattar flera högintressanta historiska skeden. Musikhistoriskt intressant är speciellt hennes närkontakt med tonsättaren och dirigenten Richard Strauss – hon sjöng Salome under hans ledning och var mycket nära att medverka vid uruppförandet av Die Frau ohne Schatten (i stället blev det andra besättningen). Jag fascineras också av kopplingarna mellan mästare och gesäller inom den klassiska sången – hur lärare fört vidare sina kunskaper till näs- ta generation: Från Manuel García via Mathilde Marchesi och Etelka Gerster till Granfelt, som speciellt i slutskedet av sitt liv också undervisade flitigt i Finland.
Salla Leponiemi har gjort ett gediget jobb med att samla ihop spåren efter ett liv, som belyses från många vinklar. Genast i förordet beklagar hon ändå att Granfelts egen röst saknas och naturligtvis är det ju synd, utan huvudpersonens egna tankar blir porträttet självklart suddigare i konturerna. Från de sista decennierna i Finland finns lite fler konkreta anekdoter och vittnesmål, en viktig berättare är trogna ackompanjatören Greta Carlsson-Nuotio.
I och med att Granfelts egen stämma och därmed inre liv saknas ligger betoningen snarare på att placera henne i historiska sammanhang. Hon inledde sin karriär som skådespelerska på Nationalteatern och hann bland annat medverka i Arvid Järnefelts Döden (pjäsen Sibelius skrev sin odödliga Valse triste för) innan hon beslöt sig för att satsa helhjärtat på sången. Det blev studier i Paris och yrkesliv speciellt i Berlin, men med gästspel i bland annat Storbritannien, Island, Rumänien och USA.
Skrämmande arbetstakt
En karriär som sångerska är något helt annat än divalater och glitter: det handlar om stora uppoffringar, mängder av hårt jobb, osäkerhet och ständiga sjukdomar. Författaren Sal-
la Leponiemi är själv sångerska, vilket man kanske kan skönja i de talrika sjukdomsskildringarna – pressen på att ständigt hålla sig frisk och prestera på topp är något varje sångare känner ända in i ryggmärgen. Leponiemi redogör också för professionella besvikelser och arbetslöshet, bekanta inslag för vilken frilansare som helst även i dag. Granfelts arbetstakt är emellanåt rätt skrämmande – redan debuten som Senta i Wagners Flygande holländaren är stor och tung, senare pluggar hon emellanåt in nya roller på en enda dag. Böcker som denna gör det klart att internationell framgång i många fall är synnerligen dyrköpt.
Tidvis alkoholproblem
Att vara ensam kvinna i karriären är inte heller lätt. Leponiemi redogör för hur Granfelt emellanåt balanserar på gränsen till det passande, till exempel under studietiden i Paris, medan hon hemma på landet utan prut klädde sig i manskläder och arbetade med drängarna!
Hon sjunger titelrollen i Raymond Rôzes opera Joan of Arc i London 1913, där hon uppträdde till häst i skinande rustning. Biografin väjer inte heller för de alkoholproblem Granfelt tidvis tycks ha tacklat. Att man botade rampfeber med kokainpastiller får dagens läsare att haja till. Leponiemi påpekar även skill naderna i synen på alkoholproblem gällande manliga och kvinnliga konstnärer.
I övrigt uppskattar jag speciellt skildringarna från Berlin, den stad Granfelt främst var verksam i. Man får ett mikroperspektiv på historiska händelser: hur kejsarens konservatism påverkade programplanering en på Kungliga Operan och vad som hände på operan då han störtades, hur man som rysk undersåte plötsligt befinner sig i ett fiendeland, hur inflationen gör att ett par strumpor kostar miljarder. Granfelt hade också nära kontakt med general Mannerheim och man spekulerar till och med om giftermål. Hon hann också uppleva andra världskriget och tvångsevakueringen från sitt älskade sommarställe i Karelen.
Romantisering
I vissa fall hade lite starkare kontextanalys varit önskvärt, till exempel då man refererar Heikki Klemettis åsikter om att sjunga opera på svenska utan att nämna dennes aggressiva fennomani. En viss romantisering av hur Granfelt lade ner sin själ i sina tolkningar hade jag också klarat mig utan.
Musikhistoriskt noteras hur många namn och verk historien sopat bort. Vem känner i dag till favoritoperan Mona Lisa av Max von Schillings i dag? Andra samtida verk är klassiker i dag, förutom de nämnda Straussoperorna bland annat Puccinis Turandot – Granfelt sjöng titelrollen i Finlands första uppsättning av nämnda opera, endast tre och ett halvt år efter uruppförandet.
Att man botade rampfeber med kokainpastiller får dagens läsare att haja till.