Bredvid Ljudmila Aleksejeva krympte Putin
En titan kallades hon. Den ryska människorättskampens grande dame. Ljudmila Aleksejeva var ett unikum. Alla respekterade henne, också hennes motståndare i Kreml. Hon avled i lördags i Moskva, 91 år gammal.
”Hon hade en osviklig förmåga att alltid lyfta fram det väsentliga och en inre bildning som gjorde henne till en skarp och samtidigt naturligt belevad person.” ANNA-LENA LAURéN Korrespondent i Moskva
Det finns ryska intellektuella och människorättsaktivister som det aldrig går att få tag på.
Inte Ljudmila Aleksejeva. Hon svarade alltid i telefon.
För flera år sedan intervjuade jag henne i hennes hem, som ligger i centrala Moskva invid gågatan Arbat. Intervjun avbröts ständigt av samtal från människor som behövde hennes hjälp. Ett av samtalen kom från personer som hotades av vräkning – de bodde i ett före detta studenthem som hade bytt ägare och som nu ville bli av med alla gamla hyresgäster. Aleksejeva lyssnade tålmodigt på deras historia. Sedan lade hon på luren och sade artigt till mig:
– Jag ber så mycket om ursäkt, men jag måste ringa ett samtal.
Hon ringde upp en tjänsteman. Jag minns inte exakt vad hon sade, men jag minns hennes gammaldags sirliga och samtidigt kristallklara sätt att uttrycka sig. Aleksejeva var en människa som inte gick att avbryta eller kasta luren i örat på. Hennes naturliga pondus fick alla att lyssna, inklusive motståndarna i Kreml.
Ljudmila Aleksejeva var en klassisk sovjetisk intellektuell och dissident. Hon övergav en lovande karriär som arkeolog för att vara med och grunda Helsingforsgruppen, en grupp sovjetiska intellektuella som övervakade att sovjetmyndigheterna följde Helsingforsavtalet från 1975. Det var det enda internationella avtal Sovjetunionen hade skrivit på där man förband sig till att respektera medborgarnas fundamentala friheter och rättigheter.
Naturligtvis hade sovjetledarna inte någon som helst avsikt att följa avtalet. Men genom avtalet hade de gett landets dissidenter en möjlighet att lagligt kräva sina rättigheter.
Ljudmila Aleksejva blev tvungen att flytta till USA år 1977. Hon återvände till Ryssland 1993 efter kommunismens fall och fortsatte därefter outtröttligt med exakt samma arbete som förr – att lyfta fram och protestera mot människorättsbrott.
Hon protesterade mot kriget i Tjetjenien, mot lagen som tvingar ryska NGO-organisationer att registrera sig som utländska agenter, hon gick i demonstrationståg där hennes karaktäristiska, böjda figur fick folkhavet att dela sig som genom ett trollslag. Hennes pondus och höga ålder gjorde att polisen inte alltid visste vad de skulle ta sig till med henne. När hon år 2009 greps vid en demonstration, utklädd till den ryska sagofiguren Snöflickan, blev det ett ramaskri inte bara internationellt. Också inom Ryssland, där den allmänna opinionen sällan ömmar särskilt mycket för demokratiaktivister, var upprördheten stor.
Det handlade ju om Ljudmila Aleksejeva.
Då Aleksejeva fyllde nittio i fjol fick hon besök av Vladimir Putin själv, som skålade med henne i champagne. Vilken rysk människorättsaktivist som helst hade komprometterats av en sådan bild. Men inte Aleksejeva. Bredvid henne krympte Putin.
Aleksejeva uttryckte sig alltid tydligt och stringent. Aldrig hatiskt. Hon hade en osviklig förmåga att alltid lyfta fram det väsentliga och en inre bildning som gjorde henne till en skarp och samtidigt naturligt belevad person.
Det finns få personer som hon. Hennes arv är allmängiltigt i en tid av hat och hot.