Kommunerna har skyldighet att trygga ett normalt liv med stöd

SAMHÄLLE Vi har en rätt modern lagstiftning inom funktionshinderområdet. Också FN-konventionen ger målgruppen ett starkt stöd. Dessvärre finns det dock en brandmur mellan lagarna och det verkliga livet. Utan större karikering kan man säga att rättigheterna lyser med sin frånvaro, medan plikterna, nedskärningarna och avgifterna sticker upp sina fula trynen.

Vad beror det på? Två ord kan lyftas fram: ignorans och besparingar. Ignoransen innefattar ett kompetensgap, en aningslöshet inför individens vardag och grava attitydproblem. Besparingarna sker på två sätt. Specialiteten ”neuropsykiatri” får inte de resurser som specialområden i regel får. Tvärtom, deras klientel behandlas som problemavfall och tillskrivs undermomentets undermoment i budgeterna. Besparingarna inleds sedan just från denna anomali.

Kompetensgapet är stort. Läget är prekärt på svenska. Grundskolornas specialklasser är bäst, men sedan är det ridå. Kommunikationshjälpmedlen är otidsenliga, familjerna är långt före de så kallade professionella. Ingen erbjuds kontextoberoende kommunikation eller får symboltexttolkning av det som sägs. Det gör vi, medan det allmänna lär ut ”jag vill ha banan”. Personalgrupperna klarar inte av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Risken för övergrepp är därmed överhängande och det är individen som får skulden för personalens tillkortakommanden.

Folkpensionsanstalten (FPA) bidrar till problematiken genom att spara in på terapierna med ohållbara argument. Det räcker inte att man nått fjolårets målsättningar och bedöms som kapabel att lära sig mer. Risken för övergrepp ökar ytterligare som en följd av detta.

Kommunerna har en skyldighet att trygga ett normalt liv med stöd. Gör de det? Nej, de övervakar inte ens kvaliteten på sina underleverantörer. ”Boendeservicen” kan vara hur usel som helst, men innan någon dör bryr sig kommunerna inte om responsen.

Kommunerna ansvarar också för arbete och ekonomi för de funktionshindrade. Också det jobbet struntar de i. Däremot minns de alla utgifter, trots att det är lagligt att nollställa dem. Den som jobbar på en arbetscentral går på minus på grund av 5–10 euro i ”lön” och 8–10 euro för lunchen. Allt fler avgifter överförs till hälsovården och faktureras.

Kommunerna bör kvittera ansökningar inom sju dagar och svara senast inom tre månader. Maximitiden har blivit norm. Värre är dock att man helt slutat ge beslut. Då kan individen inte överklaga. Servicen (till exempel stödstrumpor!) beviljas ofta först i Högsta förvaltningsdomstolen, efter en rättelseyrkan till socialnämnden och ett överklagande till förvaltningsdomstolen.

Den planerade funktionshinderlagen ger små framsteg, men om resurskravet kvarstår för att erhålla assistans är det en öppen fullmakt att begå övergrepp på en redan utsatt grupp. Socialarbetarna är fel yrkesgrupp för ett normalt liv med stöd.

Kommunerna och FPA konkurrensutsätter servicen på ett sätt som strider mot lag och moral. Barnauktionerna gäller i dag också vuxna och den leder till svält och isolering, utan uppföljning. De stora företagen är värst, medan de små aktörernas kompetens rinner ut i sanden.

Domstolsväsendet behärskar visserligen såväl FN-konventionen som lagstiftningen, men det känner inte till vad autism, lågaffektivt bemötande, AKK eller ett normalt liv med stöd är i praktiken. Ofta tänker de att nonverbal och noll koll är samma sak. Vi utbildar dem gärna. En nonverbal person kan nämligen hålla föredrag, argumentera och vara arbetsledare.

De livstida, marginaliserade heldagsnärståendevårdarna står för fiolerna och buffrar där det allmänna (medvetet) fallerar. Det är ohemult. Bli alltså inte närståendevårdare. Allt stöd dras in innan bläcket torkat.

Kommunernas systematiska slapphänthet har fått Regionförvaltningsverket (AVI) att rekommendera polisanmälning av kommunerna i syfte att tvinga fram ett tjänstemannaansvar. Skall vi verkligen ha det så här? Protestera högt. Det här är ingen partipolitisk fråga. Det här är en fråga om moral.

TERRY GRAHN Grankulla