Ett klingande ljus i vinternatten
Kammarkören Kaamos arbetar målmedvetet med renhet, intonation, frasering och klanglig balans och resultatet imponerar på recensenten Mats Liljeroos.
KöRMUSIK
Kammarkören Kaamos
Talviyö, julkonsert i Gamla kyrkan 8.12. Dirigent: Visa Yrjölä. Sidoroff, Kotilainen, Kuula, Bruckner, Holst, Komulainen, Whitacre, m.fl.
Den 2007 grundade Kaamos är en av de otaliga kammarkörer som tävlar om huvudstadspublikens gunst. Och tid, får man förmoda. Kammarkörernas antal har på senare tid närmast exploderat i vårt land och så inte minst i Helsingforsregionen. Kaamos tycks dock ha en trogen stampublik och Gamla kyrkan var relativt välfylld vid lördagens julkonsert.
Och inte utan orsak. Uppenbarligen har man funnit ett effektivt sätt att fånga in ambitiösa före detta studentkorister och övriga på hög nivå opererande amatörsångare i den lägre medelåldern och när 26årige Visa Yrjölä, som efterträdde Dani Juris för två år sedan, hör till den absoluta eliten bland våra unga kördirigenter har en avgörande pusselbit fallit på sin plats.
Än skirt, än med must och märg
Yrjölä kom till ett väl dukat bord och han har, av allt att döma, fortsatt att jobba målmedvetet med grundläggande parametrar som renhet, intonation, frasering och klanglig balans och resultatet är imponerande. Det tycks dock finnas en naturlag som säger att mansstämmorna i en kammarkör skall vara färre (här 12 mot 16) och inte minst de fyra tenorerna fick dra ett tungt lass.
Av den obalansen märktes dock inte farligt mycket och man klingade överlag skönt ho mogent; skirt, uttrycksfullt och vid behov med must och märg. Så i älskade nummer som Otto Kotilainens Kun joulu on och Toivo Kuulas Rukous och så även i Gustav Holsts undersköna In the Bleak Midwinter.
Udd och djup
I övrigt handlade det om en någorlunda väl balanserad mix mellan klassiker och nyare alster. Mikko Sidoroff tycks fungera som körens ”hovkompositör” och hans andlöst vackra Pyhä yö har blivit något av en signatur den här tiden om året, vilket även gäller Juhani Komulainens stämningsfulla Vinternatten.
Sidoroffs nu uruppförda, brett upplagda – Eino Leinos dikt är lång – Joulu Krestyssä kan förefalla nog så rättfram till designen, men simpelheten är bedräglig. Sidoroff ställer de typiskt melankoliskt finskt klingade stroferna mot ett mer avancerat, tonalt fritt svävande element, som ger helheten sin udd och sitt behövliga djup. Helt och hållet öppnade sig stycket dock inte efter en första lyssning och jag har på känn att man kan få ut ännu mer av nyanser och substans ur materialet.
Eric Whitacres hit Lux Aurumque kändes eventuellt som en onödig bugning mot det tidstrendiga i genren, men det är ändå ingen dålig komposition och den gjordes med smak och stil. Liksom det mesta Kaamos befattar sig med och jag väntar med spänning på Kaamos och Ahjos samarbete i, bland annat, Rachmaninovs Vigilia i februari.