En skugga över SS-bataljonen
Under årens lopp har mången säkert ställt sig frågan vad det är som talar för att de finska SS-männen bevarade sin snövita renhet, i motsats till de frivilliga från andra länder. Svaret är: egentligen ingenting.
I januari detta år kontaktade chefen för Simon Wiesenthal Center i Jerusalem Efraim Zuroff president Sauli Niinistö med en anhållan om att en officiell utredning skulle inledas gällande eventuella krigsförbrytelser begångna av medlemmar av den finska SS-bataljonen under andra världskriget.
Zuroff reagerade på uppgifter som docenten i kyrkohistoria vid Åbo Akademi André Swanström framkommit med i offentligheten om att nästan hälften av de finska SSmännen varit fascister och att några av dem begått avskyvärda gärningar i samband med Förintelsen.
En styrgrupp bestående av representanter för Riksarkivet, presidentens kansli och statsrådets kansli tillsattes med uppgift att utöva insyn över en tiomanna-projektgrupp med företrädare för Riksarkivet och olika akademiska institutioner. Enligt planerna ska projektgruppen inom kort lägga fram en rapport på engelska för statsrådets kansli.
Kritik mot Jokipii
André Swanström är aktuell med sin nyutkomna bok Hakaristin ritarit, där han i fylligare form lägger fram sina rön om det eldfängda ämnet. Swanström argumenterar mot de uppfattningar som för ett halvsekel sedan presenterades av professor Mauno Jokipii i verket Panttipataljoona (1968) och konstaterar att denne hade ett alltför nära förhållande till uppdragsgivaren, SS-veteranernas efterkrigstida organisation Veljesapu, för att kunna bevara sin forskarobjektivitet. Swanström anser att Jokipii därför på flera punkter skönmålat de verkliga förhållandena.
”Att bevara SS-männens goda eftermäle har för Jokipii varit ett mer förpliktande rättesnöre än forskarens svalt objektiva kunskapsintresse” (recensentens översättning), skrev han 2017 i en på Finska kyrkohistoriska samfundets webbplats publicerad artikel.
Författaren skjuter in sig framför allt på det faktum att Jokipii kommit till att omkring tjugo procent av SS-männen var regelrätta fascister, medan han själv uppskattat att talet var mer än dubbelt högre, eller 46 procent (tyskarna själva önskade att andelen fascistiskt sinnade skulle vara 60–70 procent).
Skillnaden antar Swanström beror på att Jokipii utgått från den hösten 1944 upplösta veteranorganisationen SS-Aseveljets medlemskort, där attityderna i det ögonblick de fylldes i redan hunnit bli en aning försiktiga med tanke på omvärldens eventuella dom. Själv har Swanström vid sin beräkning som utgångspunkt haft de blanketter på vilka SS-rekryterna vid tjänstgöringens början våren 1941 skrev ned uppgifter om sig själva. Förklaringen förefaller plausibel.
Till saken hör att Swanström ingalunda är den förste som påpekat att Jokipii här far fram med osanning. Så sent som i fjol fäste docent Lars Westerlund, som är den som håller i Riksarkivets ovannämnda utredning, i sin (på svenska) utgivna bok Cirkus Collani att Jokipii bagatelliserat de SS-frivilligas högerradikalism.
Avslöjande passage
Den mest uppseendeväckande detaljen i Swanströms bok är dock en passus som återfinns i ett brev från Unterscharführer (motsv. undersergeant) Olavi Karpalo till förbindelseofficeren och militärpastorn Ensio Pihkala, som sedermera stupade. Karpalo och fem av hans underofficerskamrater var frustrerade över att de blivit kommenderade till ett verkstadskompani för att reparera bilar, när de trott att de på grund av sin utbildning i Finland skulle få komma till Luftwaffe. Swanström tolkar det hela så att de därmed fick delta i slakten på judar och andra misshagliga personer bakom fronten, vilket inte sällan var den roll som tilldelades underhållsförband under Operation Barbarossa.
I det den 24 juli 1941 daterade brevet – som återges i faksimil i bo- ken – skrev Karpalo att de sex inte ville nöja sig med att tjänstgöra som bilmekaniker, de önskade förflyttning till stridslinjen. ”Det vore en annan sak om vi vore fackmän, och oersättliga i vårt nuvarande kompani, men förhållandet är det rakt motsatta – och dessutom förslår en sämre skjutskicklighet än vår vid avrättning av judar” (recensentens översättning).
Denna sats tas som bevis för att Karpalo och hans kamrater deltagit i sådan verksamhet. Enligt Swanström har Jokipii med säkerhet tagit del av brevet men valt att förtiga det.
Antagonism
Swanström skriver inte SS-bataljonens (eller SS-Division Wikings) utan vissa medlemmars historia. Till dem han avporträtterar hör de båda militärpastorerna, den redan nämnde Ensio Pihkala och Kalervo Kurkiala, av vilka särskilt den senare framstår som en fullblodsfascist. Författaren slår även hål på den länge odlade myten om att militärpräster fanns endast i den finska bataljonen av denna uttalat kristendomsfientliga kamporganisation, själasörjare förekom även på andra håll.
Swanströms beskrivning av den väckelsebakgrund och det IKL-medlemskap som förenade många av de SS-frivilliga är värdefull. Dessa ungdomars högerextremism och idealism förde dem ut i – som de trodde – kamp för Stor-Finland på främmande mark, där det tyska befälet (med bataljonschefen Hans Collani i spetsen) och i synnerhet underbefälet förhöll sig nedlåtande och i vissa fall rent fientligt, närmast på grund av deras i tyska ögon tvivelaktiga ”renrasighet” och bristande språkkunskaper.
Till råga på allt förekom det även en påtaglig antagonism mellan de finsk- och svensktalande SS-männen, IKL:s äktfinskhet gjorde sig gällande. Idyllen var med andra ord fjärran.
Det är därför inte förvånande att inte så få trots sin hemvist i väckelsen främst pietism och laestadianism – i den tyska ”friheten” förföll till ett massivt superi, vilket mera ingående skildras i Lars Westerlunds bok. Denne framhåller även att SS-kämparna från Finland i själva verket inte var tvungna att uppehålla sig särskilt länge vid fronten, enligt hans beräkningar tillbringade de mer än fyra femtedelar av tiden bakom denna.
Varierande upplevelser
Det är strikt taget omöjligt att veta vad 1 400 man hade för sig och upplevde under detta mycket brutala krig, vars mål enligt Hitlers uttryckliga önskan var fiendens fullständiga utplånande.
Under årens lopp har mången säkert ställt sig frågan vad det är som talar för att de finska SS-männen bevarade sin snövita renhet, i motsats till de frivilliga från andra länder. Svaret är: egentligen ingenting, redan omständigheterna talar för att detta förmodligen inte kan ha varit fallet.
Swanström har presenterat starka indicier– men kanske inte det avgörande beviset – för att SS-soldater från Finland gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser under deras drygt tvååriga utflykt till den tyska östfronten. Riksarkivets utredning emotses därför med intresse.
Swanström har från sitt särskilda perspektiv åstadkommit en välskriven och väldokumenterad skildring av ett omstritt skede i finländsk historia.
Swanström har presenterat starka indicier– men kanske inte det avgörande beviset – för att SS-soldater från Finland gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser under deras drygt tvååriga utflykt till den tyska östfronten.
Henrik Ekberg
Recensent