Kärnavfallet fortfarande farligt även om många aktivister tröttnat
KÄRNKRAFT Det gladde mig att Marika Kuusakoski tog sig för att svara (HBL 4.12) på Katarina Koivistos krönika (HBL 27.11) där hon frågar sig varför ingen pratar slutförvar. Att temat minsann tarvar diskussion visar Kuusakoski med sin text, där hon i korthet radar upp några av de viktigaste och fortfarande olösta problemen kring slutförvaringen av högaktivt kärnavfall.
Jag ska här ta fasta på en annan orsak till tystnaden: den ofattbart långa tidsrymden – inte bara när det gäller avfallets farlighet utan också beslutsprocessen. Och här skiljer sig Sverige och Finland delvis ifrån varandra, även om slutförvarsmetoden är densamma, KBS3, där trean står för den trefaldiga säkringen: en kopparkapsel innesluten i bentonitlera, förvarad djupt nere i berggrunden.
I Finland börjar processen nerifrån, skenbart demokratiskt: först måste man få ett ja av den tilltänkta kommunen, varefter myndigheter på olika nivå efterhand ger de tillstånd som krävs. I Sverige är tågordningen delvis omvänd: först krävs grönt ljus av miljö och andra myndigheter angående metodens säkerhet, medan den tilltänkta kommunen i slutändan har vetorätt.
Den finländska beslutsprocessen gjorde att diskussionen hos oss nästan enbart fördes på lokalplanet, och det för ungefär 20 år sedan! I mitten av 1980talet hade antalet tilltänkta kommuner minskat till fem (efter att Geologiska forskningsanstalten under många år pejlat in hela landets berggrund): Eurajoki (Olkiluoto), Hyrynsalmi (Veitsivaara), Kuhmo (Romuvaara), Konginkangas (senare Äänekoski; Kivetty) och Sievi (Syyry). Under 1990talet föll Hyrynsalmi, Äänekoski och Sievi bort, på grund av lokalt motstånd, medan Lovisa (Hästholmen) kom till. I slutfasen kvarstod endast Eurajoki och Lovisa – helt väntat eftersom det överallt i världen bara är på kärnkraftsorter det finns politisk och psykologisk beredskap att acceptera dylikt. Det slutliga principbeslutet om placeringen av slutförvaret i Olkiluoto fattades av statsrådet den 21 december 2000.
Under hela den långa perioden från slutet av 1980talet till millennieskiftet var diskussionen i de berörda kommunerna oerhört livlig, och ett centralt tema i alla lokala val. Men inte bara livlig utan också högklassig. Till det bidrog den miljökonsekvensbedömning (MKB)
Då beslutsprocessen långt senare klev upp på riksplanet hade de lokala aktivisterna för länge sedan tröttnat, gett upp och sökt sig till andra arenor.
som projekten enligt lag skulle underkastas – och det var ingen liten apparat. De olika slutförvarsMKB som då gjordes var de största någonsin i vårt land, och involverade en armada av forskare och konsulter, som skrev hyllmetervis av rapporter. Att det mesta var enbart teater är en annan sak, eftersom valet av placeringsort än då i slutändan gjordes på helt politiska grunder.
Men all denna högklassiga diskussion, som alltså pågick i nästan två decennier, skedde på lokalplanet, i de lokala medierna, helt utanför riksmediernas och huvudstadsbornas radar. Då beslutsprocessen långt senare klev upp på riksplanet hade de lokala aktivisterna för länge sedan tröttnat, gett upp och sökt sig till andra arenor. Inte alla, men de flesta.
Att jag här talar av egen, och delvis bitter, erfarenhet behöver knappast tilläggas. Men jag är glad att Katarina Koivisto å tjänstens vägnar fortsättningsvis följer med. Även om många av oss tröttnat är kärnavfallet fortfarande lika farligt, och problemen lika olösta.