Sämst i ligan – IFK på väg mot praktfiasko
Trots 3–0-ledning blev det hemmaförlust mot Sport och dagen efter åkte HIFK på en brakförlust mot Kärpät. Helgens resultat är ett tecken på att krisen är på väg att bli total. Och för tillfället ser inte bara laget utan hela organisationen totalt lamslagen ut.
Säsongen 2018–2019 håller på att bli ett gigantiskt fiasko och det värsta är att varningsklockorna (borde ha) ringt sedan våren, sommaren och hösten. Också efter att alla farhågor besannats har varken tränaren Ari-Pekka Selin eller sportchefen Tobias Salmelainen av en eller annan anledning klarat av att agera och få stopp på det fria fallet. IFK har ligans största spelarbudget. IFK är ligans för tillfället sämsta lag. Jag upprepar: IFK har ligans största spelarbudget. IFK är ligans för tillfället sämsta lag. På de 15 senaste matcherna har laget tagit tre (3) segrar, samlat sammanlagt 13 poäng och är med det (klart) sämst i ligan under perioden. Laget har släppt in flest mål av alla under perioden (53), man har gjort nästminst mål (34) och man har rasat till elfte plats i tabellen och har fyra poäng upp till det nedre slutspelsstrecket.
I de tre senaste matcherna har IFK släppt in 15 mål och i de sex senaste matcherna har det rasslat i de egna nätmaskorna 25 gånger.
Laget har ett enormt målvaktsproblem då lagets målvakter Atte Engren och Markus Ruusu i höst inte hållit ligaklass. Hur Salmelainen resonerade då han medvetet valde att försvaga målvaktspositionen märkbart efter förra säsongen är svårt att förstå.
Då ligans bästa målvakt Kevin Lankinen lämnade laget för spel i Nordamerika värvade Salmelainen ingen ersättare utan litade på att Engren, som hade en sjunkande trend förra säsongen, plötsligt skulle höja sig och bära laget. Efter halva grundserien är det lätt att konstatera att risktagningen misslyckades.
Men det är inte bara målvaktsposten som varit svag för IFK. Också med svagt målvaktsspel borde laget ligga klart högre än 11 i tabellen. Sport är ett gott exempel på att man kan nå resultat utan att ha målvakter av klass. Vasalaget ligger för tillfället sexa med ett klart sämre spelarmaterial än IFK.
Rödtröjorna kan inte heller gömma sig bakom det faktum att man – för andra säsongen i följd – saknar en förstacenter i laget. Eller att man som vanligt lidit av skadebekymmer.
Också om Salmelainen misslyckats i sitt lagbygge då han inte ersatt Antti Suomela (förstacentern som aldrig spelade en match för IFK) är det ingen ursäkt för Selins lag att parkera nära botten av tabellen.
Lagets försvarsspel är oorganiserat, virrigt och ger inte Engren det stöd han behöver. Inte heller anfallsspelet är på tillräcklig nivå men det är varken det darriga målvaktsspelet, den saknade centern eller den svaga defensiven eller offensiven som är det mest oroväckande hos de stjärnprydda.
Det som borde få både Selin och klubbledningen att reagera är bristen på glöd och passion i spelet.
IFK-spelarna uppträder oinspirerat, oengagerat och likgiltigt på planen och efter att på nära håll via jobbet ha följt klubben de senaste knappt 20 åren är det inte många gånger, om ens någonsin, jag sett laget förlora så mycket närkamper eller spela en så mjuk och ofysisk hockey som man gör för tillfället.
Nu talar jag inte om att IFK-spelarna borde försöka tackla allt som rör sig eller att man borde ställa till med slagsmål och gruff med jämna mellanrum. Till all tur har hockeyn utvecklats i en riktning som tar bort dessa element från sporten. Men att ge allt i varje byte,
”Där motståndare förr kände osäkerhet och i vissa fall till och med skräck inför bortamatcher mot IFK är det i dag inte längre någon annan än de egna fansen som känner en viss oro inför besök på Nordenskiöldsgatan.”
FILIP SAXÉN sportchef
gå hårt in i närkamperna och åka skridsko som besatt är grundelement i hockeyn som tyvärr ofta ser ut att saknas i rödtröjornas spel.
Selin har under de senaste veckorna öppet förundrat sig över att passionen saknas och hur mentalt svagt hans lag är. Då en tränare börjar vara i ett så pressat läge som Selin är och ifrågasätter sina spelare brukar slutet vara nära – oberoende om han har rätt i sina uttalanden eller inte. Det är ingen högoddsare att Selin får lämna laget under pågående säsong och att Jarno Pikkarainen tar över ansvaret som tränare.
Pikkarainen presenterades redan den 23 oktober som IFK:s tränare från och med nästa säsong. Som en parentes kan nämnas att lagets poängsnitt före nyheten om tränarbytet var 1,85 per match medan medeltalet efter beskedet varit 0,87 poäng per match.
I IFK har man med gemensam mun sagt att det inte finns något samband mellan beskedet om tränarbytet och raset till att vara ligans för tillfället sämsta lag. Var och en kan ju fundera på om det finns något samband eller om det bara handlar om tillfälligheter.
Selin bär förstås det yttersta ansvaret för att laget ska klara sig på isen. Det är han som, tillsammans med Pikkarainen och de övriga tränarna, gör upp taktiken, bestämmer vilka spelare som är på vilka positioner och förbereder laget för träning och match. Han har inte lyckats i sin uppgift. Han ska – också utan förstacenter och förstamålvakt – klara av att få till stånd både bättre spel och bättre resultat.
Men samtidigt har han inte fått bästa tänkbara förutsättningar att lyckas i jobbet. Salmelainens första lagbygge är allt annat än stabilt och nu måste sportchefen agera.
Salmelainen har sedan i somras talat om att en ny förstacenter är på ingång men hittills har ingen spelare med den statusen dykt upp på Nordenskiöldsgatan. Då inget händer, trots löften, tär det på sportchefens trovärdighet.
Kanske det var just bristen på spelarnyheter som fick klubbledningen att presentera tränarbytet vid en så märklig tidpunk. Fansen hungrade efter nyheter och klubben kände sig pressad att ge dem något.
Tillbaka till Salmelainens lagbygge: Förutom att IFK för tillfället saknar en förstamålvakt och en förstacenter har sportchefen inte heller lyckats speciellt bra i sina värvningar.
Iikka Kangasniemi är en fullträff och Tommi Santala hade varit en ypperlig center i tredje kedjan men i och med att laget inte har någon förstacenter har den 39-åriga veteranen fått en lite för stor roll. I övrigt har nyförvärven inte precis rosat marknaden.
Lucas Lessio, lagets tredje bästa poängplockare, fick lämna laget med hänvisning till att ”man inte kunde hitta en lämplig roll för honom i laget”. Sanningen är, som de flesta kunnat ana, något helt annat.
Kyle Quincey urskiljs för tillfället inte från den grå massan och vad spelare som Ilmari Pitkänen, Johan Motin, Henrik Koivisto och Miles Koules tillför laget har inte utkristalliserats under den första halvan av grundserien.
Spelarna bär förstås också en del av ansvaret för misslyckandet den här säsongen. Det är inte många spelare som kommit upp till sin rätta nivå och det är egentligen bara ungdomarna Anton Lundell och Niklas Nordgren som överraskat positivt i höst.
Vad är IFK:s alternativ?
Att ge sparken åt Selin är den enkla lösningen. Också om det medför enorma risker. Pikkarainen har varit med och byggt upp det spel IFK spelar i dag och det ger inte alls önskade resultat. Att låta honom ta över i förtid kan tära på hans förtroendekapital bland spelarna om han inte lyckas vända på trenden. Då finns det risk för att nästa säsong inte blir lättare än den här.
Att inte ge sparken åt Selin är också en risk. Lagets spel har inte blivit bättre under säsongen och spelarnas likgiltiga inställning på planen tyder på att allt inte står rätt till i Ishallen. Laget har, under kapten Lennart Petrells ledning, förvandlats till ett gäng nästan blyga och rädda spelare som viker ner sig inför minsta motgång i stället för att i gammal Carl Brewer-anda växa tillsammans och stå upp för varandra då världen är emot dem.
Där motståndare förr kände osäkerhet och i vissa fall till och med skräck inför bortamatcher mot IFK är det i dagens läge inte längre någon annan än de egna fansen som känner en viss oro inför besök på Nordenskiöldsgatan.
Oberoende om man väljer att byta tränare eller inte måste klubbledningen agera snabbt. De gapande hålen i lagbygget måste i vilket fall som helst fyllas. Utan en ny målvakt och en offensiv ledare kan IFK inte nå framgång i vår. Och ett lag med ligans största spelarbudget måste nå framgång varje säsong. Ett mästerskap vart 15:e år räcker inte.