Mordhot eller fejknyheter?
Min gissning är att det är en väl känd uppgift, att Fredrik Pacius var den första som skötte musiklärartjänsten vid Kejserliga Alexanders Universitetet (numera Helsingfors universitet). Jag gissar också att de flesta känner till sagan om hur Jean Sibelius konkurrerade med Robert Kajanus och Ilmari Krohn om samma tjänst 1896, och hur Kajanus till följd av en dubiös manöver blev den tredje musikläraren vid universitetet. Min tredje och sista gissning är att uppgiften om vem som skötte tjänsten däremellan har hamnat i skymundan. Kanske skulle det här utgöra en bra fråga för en pub quiz: Vem var Pacius efterträdare och Kajanus företrädare?
Denna person upplevde själv efter att ha pensionerat sig att hans roll i det finska musiklivet hade osynliggjorts. I hans arkiv i Nationalbiblioteket finns en dagboksanteckning med en bitter bismak: ”Jag känner mig djupt kränkt, att mitt 13 åriga arbete med den af mig grundade sångföreningen af våra historieskrifvare afsigtligen tiges ihjäl. Jag inser icke att min företrädare Pacius på något sätt förlorar i anseende derigenom att man låter vederfara mig rättvisa! Likaså litet min efterträdare Kajanus!” Anteckningen avslutas med en förundran över att ingen tar hans sida: ”Och ingen af de många 100 som sjungit under min ledning, höjer sin röst, för att protestera mot denna skriande orättvisa! Skall den dag randas, då man skall låta vederfaras mig – rättvisa, rättvisa.”
Denna musiklärare var inte osynlig på sin tid. Till exempel publicerade Helsingfors Aftonblad den 23 april 1894 ett mordhot skrivet i form av ett förvarningsbrev riktat till denna musiklärare: ”Ni, Herr Direktor kan snart mista lifvet, om Ni ej gifver efter i kantatfrågan, ty undert. har hört alvarsamma hotelser i den riktning. Fenicerna äro ursinniga. Tänk noga efter saken!” Musiklärartjänsten var en överraskande riskabel position i början av 1890-talet! Men hur hade en musiklärare hamnat i ett sådant läge?
Kantatfrågan som nämndes i förvarningsbrevet gällde planeringen av avtäckandet av Alexanderstoden som ägde rum den 29 april 1894. För högtidligheter hade musikläraren komponerat två verk för manskör och hornorkester: ett till svenska ord av Gabriel Lagus och ett till finska ord av Arvid Genetz. Enligt planer skulle manskören ha bestått av sångare från bland annat Ylioppilaskunnan Laulajat, Akademen och Muntra Musikanter. Men den 19 april, då man redan hade börjat öva, vägrade YL plötsligt sjunga ett ord på svenska. I stället föreslog YL att varenda sångare i kören borde få sjunga båda verken på sitt modersmål. Med andra ord ville YL att båda verken skulle sjungas samtidigt på två olika språk. Vilket kaos det skulle ha blivit för åhörarna!
Som väntat tackade musikläraren nej till förslaget och stod fast vid sin ursprungliga plan: ett verk på svenska och ett verk på finska. YL för sin del vägrade medverka i den stora kören. Situationen blev alltmer upphetsad och nådde sin kulmen i mordhotet ett par dagar senare. Den finskspråkiga pressen tog YL:s sida och påstådde att mordhotelsebrevet var fabricerat av Helsingfors Aftonblads redaktion som hade som syfte att framställa YL i dålig dager. Alltså talade man om fejknyheter redan på 1890-talet.
Det rätta svaret till pub quiz-frågan om huvudpersonen i denna kolumn är Richard Faltin. Han avled för ett hundra år sedan (den 1 juni 1918). Trots att han är relativt okänd har hans minnesår inte passerat helt obemärkt; en liten utställning om hans livsgärningar finns i Nationalbibliotekets kafeteria.
”Den 23 april 1894 publicerade Helsingfors Aftonblad ett mordhot skrivet i form av ett förvarningsbrev riktat till denna musiklärare: ’Ni, Herr Direktor kan snart mista lifvet.’”
SAKARI YLIVUORI doktor i musik, körsångare och -dirigent