Barnen, framtiden och ansvaret
Det kan inte vara barnens ansvar, eller hur? Miljöångest råder i världen och många unga står på barrikaderna. Det är deras värld och deras framtid det är fråga om. Skolbarn arrangerar protestmarscher mot miljöförstörelsen. En 15-årig flicka i Sverige är fast besluten att skolstrejka. Hon ämnar regelbundet sitta utanför parlamentet i Stockholm tills hon kan se hur klimatavtalet från Paris-konferensen 2015 skall följas upp. Greta Thunberg heter hon och hon ger alla ungdomars miljöångest ett ansikte. Varför skall vi gå i skola och lära oss för framtiden om just framtiden inte finns där för oss, undrar hon.
Det just nu aktuella klimattoppmötet i ”kolindustrins Katowice” äger rum där luften är så förorenad att det motsvarar rökandet av fem–tio cigaretter att bara gå omkring och andas en vanlig dag. Staden och landet lever av kolindustrin, säger försvararna. Ja, det är det som är så paradoxalt och grymt världen över. Vi lever av jorden och av kolframställning, av skogarna och haven – och förstör dem och förgås av följderna i samma andetag som vi lever av dem.
David Attenborough, den 92-åriga zoologen och programledaren, talar med den övertygelse bara han kan frambringa: Leaders of the world, you must lead! Tro på vetenskapen som visar på klimatförändringens ödesdigra följder, manar han, och vädjar till Förenta Nationerna att göra allt för att ena världen i frågan. Var och en av oss kan förvisso ta vårt ansvar – flyga mera sällan, minska på bilkörandet och använda miljövänligare fordon, sluta äta kött, inte slösa med vatten, köpa förnybar energi, minska plastanvändningen – och allt fler av oss försöker göra allt detta. Men det avgörande vore likväl politiska, gemensamma och globala beslut.
När miljörörelsen grundades och vann terräng på 1960- och 70-talen borde världen ha lyssnat och trott. Kommer att tänka på en sång jag hörde nyss. Den inleds så här: Vi sjöng: Den blomstertid nu kommer / och såg en framtid utan slut / En evig räcka gröna somrar / Ja, så såg verkligheten ut … (Ur O klang och jubeltid, Andersson & Ulvaeus).
Så såg verkligheten faktiskt ut. En gång gjorde den det! Ansvaret i dag är de vuxnas – det kan inte vara barnens, även om det kanske är de unga som slutligen väcker världen. Visst smärtar det att inse att barnens oro är befogad, att deras miljörörelse skall behöva vara nödvändig.