Synminnet är opålitligt
Att identifiera en främmande person är överraskande svårt. HBL fick följa med när en polis, en åklagare och en domare testade sina förmågor som ögonvittnen. – Inte ens vi är särskilt duktiga på det här, säger kriminalkommissarie Thomas Elfgren vid Central
Att identifiera en främmande person utifrån egna iakttagelser är rätt svårt. Det märkte kriminalkommissarie Thomas Elfgren i samband med ett experiment på vetenskapscentret Heureka.
Trots att vittnesmål utgör en viktig del av rättsprocessen finns det fortfarande många obesvarade frågor kring tillförlitligheten. Forskare i rättspsykologi vid Åbo Akademi undersöker för tillfället i samarbete med vetenskapscentret Heureka hur faktorer som avstånd, belysning och ansiktsmaskering påverkar ett vittnes förmåga att identifiera en person. I går besökte tre representanter för det finländska rättsväsendet Heureka för att bidra till forskningen.
– Även om jag var väl förberedd lyckades jag inte identifiera en enda person, säger tingsdomaren Nina Immonen efter att ha deltagit i experimentet.
Hon betraktar testet som en bra påminnelse om människans begränsade förmåga att dra slutsatser utifrån de egna iakttagelserna.
– Det här är ett jättebra sätt att påvisa vilka osäkerhetsfaktorer det finns i den här typen av bevisning. Det är viktigt att komma ihåg för oss som jobbar exempelvis inom rättsväsendet.
Svårt att identifiera främlingar
I ett särskilt testutrymme får deltagarna se fyra personer. Personerna står på olika avstånd, i olika ljusförhållanden och de har också täckt delar av sitt ansikte
på olika sätt, exempelvis med en huva eller ett par solglasögon. Efter att ha sett personerna i 20 sekunders tid ska deltagarna svara på olika frågor och dessutom identifiera personen från en fotoserie. Avslutningsvis får testpersonerna veta hur många personer de klarade av att identifiera.
Häradsåklagaren Johanna Hakanen tycker testet var överraskande även om svårighetsgraden ungefär motsvarade hennes förväntningar.
– Vi vet sedan förut att det är ytterst svårt att känna igen en främmande person som man endast sett under ett förbigående ögonblick, men lyckligtvis hör en hel del andra aspekter också till identifieringen i det verkliga livet.
Hon berättar att hon i rättssalen ofta ber vittnen förklara vad de bygger sina uttalanden på – framför allt om ett vittne är väldigt säker på sin sak.
– Vi behöver få en inblick i deras tankesätt och förstå huruvida vittnet bara helt enkelt bestämt sig att en händelse gick till på ett visst sätt, eller om den identifierade personen påminner om en bekant till vittnet, säger Hakanen.
Minnesbilder blir inte bättre med tiden
Kriminalkommissarie Thomas Elfgren vid Centralkriminalpolisen berömmer experimentets upplägg.
– Det reflekterar på ett bra sätt den verklighet vi lever i och det fungerar som en påminnelse för oss alla om att våra förmågor varierar. Dessutom för det fram den viktiga självklarheten att vi i vårt polisarbete måste känna till realiteterna om tillförlitligheten av ett vittnesmål, säger Elfgren.
För honom är en av de viktigaste aspekterna med forskningsprojektet att det hjälper att förbättra rättssäkerheten genom att minska risken för att någon oskyldig döms för ett brott.
Elfgren påpekar också att de flesta vittnen inte förstår i stunden att de senare kan kallas in som vittnen och ju längre tid som förflutit sedan händelsen, desto färre detaljer minns vi.
– Då fyller vi på luckorna med logiska förklaringar och det är ett faktum att våra minnesbilder varken blir bättre med tiden eller genom att fråga.
Enligt Elfgren är orsaken till att han tillsammans med sina kolleger ville delta i experimentet är att den stora allmänheten ska få veta att rättsväsendet känner till problematiken och begränsningarna med personbevisning.
– Vi vill visa med eget exempel att inte ens vi är särskilt duktiga på det här och jag tycker det här är viktigt för oss alla att förstå.
Mer representativt sampel
Docent Julia Korkman, som leder forskningsprojektet, säger att vittnesmålen i Finland mer sällan handlar om att identifiera en person.
– Vi är ett litet land och särskilt vid våldsbrott känner gärningsmannen och offret ofta varandra, säger Korkman.
Hon betraktar forskningsområdet som ytterst viktigt, inte minst eftersom det fortfarande förekommer på olika håll i världen att människor döms till långa fängelsestraff – eller till och med dödsstraff – med stöd av felaktiga vittnesmål.
Det internationella forskningsprojektet är en del av doktorand en Thomas Nymans avhandling vid Åbo Akademi och enligt Korkman fungerar samarbetet med vetenskapscentret Heureka utmärkt.
– De får vara med och bidra till viktig forskning och för oss innebär samarbetet att vi i motsats till många i forskningsvärlden får testa en vid grupp försökspersoner i olika åldrar – i en stor del av den forskning som bedrivs är försökspersonerna amerikanska universitetsstuderande.
Eftersom forskning görs vid universiteten är det vanligt att testpopulationen består av de personer som finns tillgängliga – oftast studerande.
– Studerande är inte representativa för en befolkning och inte nödvändigtvis heller för människor som är involverade i rättsprocesser, säger Korkman.
Barnens vittnesmål särskilt intressanta
I samband med identifieringsexperimentet görs också en annan undersökning om ett nära besläktat tema.
– Det finns betydligt mindre forskning om barn som ögonvittnen än om vuxna men vi känner till att barn har svårt att låta bli att välja ut en person. Tendensen som nog finns hos oss alla är särskilt stark hos barn, säger Korkman.
Förmågan att känna igen ansikten utvecklas med åldern och därför finns det på Heureka ett skilt test för barn och unga i åldern fem till sexton år.
– Fram tills barnet fyller åtta eller nio år utvecklas förmågan väldigt mycket och sedan blir utvecklingen långsammare. Efter att barnet fyllt elva sker det inte så stora förändringar, säger Korkman.
Forskningen med barn och unga bygger på ett neuropsykologiskt test som meter förmågan att känna igen ansikten.
– Vi ska se hur resultaten korrelerar med resultaten från igenkänningsuppgiften. Jag tror inte att någon tidigare forskat det här men om det finns ett samband så kan vi åtminstone mäta litegrann hur enskilda barn klarar av ett sådan här uppgift.
Även om jag var väl förberedd lyckades jag inte identifiera en enda person.
Nina Immonen
Tingsdomare