Med Westö mot filmduken
Arbetet med att skriva om Kjell Westös roman Den svavelgula himlen till filmmanus har varit som ett detektivarbete, säger dramatikern Erik Norberg.
Dramatikern Erik Norberg åtog sig uppgiften att skriva filmmanuset till Kjell Westös roman Den svavelgula himlen. – Under arbetet tänkte jag ibland på F. Scott Fitzgeralds roman Den store Gatsby, berättar Norberg.
Den svavelgula himlen är berättelsen om en pojke som växer upp, om hur hans liv gestaltar sig och om hur tiden far fram med honom. Det är också en klasskildring – pojken som kommer från anspråkslösa förhållanden blir som barn vän med syskonparet Alex och Stella som kommer från ett förmöget hem.
Dessutom är det en kärlekshistoria – romansen mellan Stella och pojken böljar fram och tillbaka under decennierna.
Men dramatikern Erik Norberg fastnade för det bedrägliga minnet. För honom blev det ingången till – och kärnan i – filmmanuset.
– När man har ett så stort material som romanen Den svavelgula himlen är så måste man hitta ett sätt att tränga in i det.
– Jag fastnade för den omskakande upplevelse det är att tvingas ifrågasätta sitt minne. En viktig fråga i romanen är hur vi väljer att minnas något. Vi lägger vårt minne till rätta och tror att saker är på ett visst sätt för att vi vill tro så.
Erik Norberg är svensk, född i Kiruna i norra Sverige och numera bosatt i Stockholm. Uppfattar han de finlandssvenska nyanserna i romanen?
– Min blick på romanen är universell och jag ser berättelsen utanför de finlandssvenska ramarna. Jag är likgiltig för gator och bostadsområden men har lärt mig att vissa platser är centrala – som Lappvikens sjukhus och Sandudds begravningsplats.
På tal om romanens ramberättelse, den som handlar om relationen mellan bokens jag-person och den förmögna familjen Rabell, säger Erik Norberg att han, under arbetet, ibland tänkte på F. Scott Fitzgeralds roman Den store Gatsby.
– Vi har mannen av folket som kommer i kontakt med en rik familj. Och som hela sitt liv förföljs av det dåliga samvetet över att han har varit så undfallande och medgörlig. Det är universellt.
I Kjell Westös roman har huvudpersonen, han som berättar den långa vindlande historien, inget namn. På film är en namnlös huvudperson otänkbar och manusförfattaren Norberg gav honom namnet Frej.
– Kjell Westö var lite motspänstig först men nu har han försonats med namnet, berättar Norberg.
Erik Norberg har tidigare dramatiserat Lars Sunds romaner Lanthandlerskans son och Colorado Avenue och har inga problem med att jämföra Lars Sunds och Kjell Westös författarskap.
– Lars Sund och Kjell Westö har olika temperament men drivs av en enorm berättarlust. Lars Sund drar in hela världen och historien i sina romaner medan Kjell Westö är mera stram och låter personerna ta plats.
Erik Norberg fastnade för att bli dramatiker efter att ha prövat flera olika former av skapande. Sedan sökte han till Dramatiska Institutet i Stockholm.
– Jag behövde komma bort från Kiruna och träffa folk, i synnerhet jämnåriga.
Under studietiden sysslade Erik Norberg med regi, skådespeleri och manusarbete och upptäckte att dramatiken var hans område.
– Som skådespelare är man ett frö för andras viljor. Jag ville in i den skapande processen i ett tidigt skede.
Jämsides med dramatiken arbetar Erik Norberg även med att komponera. Ett nyligen avklarat hedersuppdrag var att skriva text och musik till verket Eldstad som uruppfördes vid invigningen av Kirunas nya stadshus.
– Jag försöker ägna allt mer tid åt musikuppdrag och åt att skriva både text och musik, säger Norberg.
Hur låter Den svavelgula himlen som musik? – Ja, hur låter minnen, i synnerhet de upplevelser man inte minns men tror sig minnas?
Min blick på romanen är universell och jag ser berättelsen utanför de finlandssvenska ramarna. Jag är likgiltig för gator och bostadsområden men har lärt mig att vissa platser är centrala.
Erik Norberg