Hon var nära döden – sjutton gånger
Maggie O’Farrell hade bestämt sig för att aldrig skriva självbiografiskt. I sin senaste bok går hon ändå i klinch med sitt eget liv – och de sjutton gånger hon har varit nära döden.
Maggie O’Farrell vet inte vad det var som fick henne att ändra sig. Kanske var det för att hon plötsligt hittade rätt struktur för sitt berättande och bara skrev om sig själv, utan att hänga ut nära och kära. Kanske var det samtalen med hennes svårt allergiska dotter som fick henne att ändra inställning. För att göra världen begriplig för sitt barn började hon för ett par år sedan lista de tillfällen när hon själv hade varit nära att dö.
– Det visade sig vara sjutton gånger. Folk reagerar ofta som att det är så mycket, men jag tror att det är universellt, när man börjar tänka efter så har nog alla varit med om flera sådana ögonblick, säger hon.
Det stämmer förmodligen – men den irländska författaren har troligen vandrat i dödsskuggans dal oftare än de flesta. Som åttaåring hamnade hon på sjukhus efter att ha drabbats av hjärninflammation. Diagnosen var dyster, läkarna trodde inte att hon någonsin skulle kunna gå igen och O’Farrell tillbringade närmare två år sängliggande.
– Ska man vara ärlig så hör många av de saker jag skriver om i boken ihop med den sjukdom jag hade som barn, konstaterar hon.
I samband med researchen inför boken Ett hjärtslag från döden fick hon äntligen tillgång till sina medicinska journaler och insåg för första gången exakt vilken diagnos hon hade haft.
Skada i lillhjärnan
– Det hade ju varit bra att veta tidigare, men familjer funkar på ovanliga sätt, säger hon med en skämtsam suck och berättar att hon efter beskedet pratat med en läkare som berättat att det finns en vanlig bieffekt av den skada i lillhjärnan hon har efter hjärninflammationen.
– Den hämmar dig från att uppleva rädsla.
Kanske är det för att O’Farrell går så nära sig själv som Ett hjärtslag från döden är en så drabbande bok. Läsaren följer med i den ickekronologiska berättelsen, där kapitlen delats upp efter olika kroppsdelar, med lika delar fasa och ömhet inför författarjaget. I ”Hals”står hon vid en sjö i Chile, med en machete pressad mot sin hals. I ”Mage” är hon mycket nära att dö i barnsäng. I ”Hela kroppen” befinner hon sig i ett flygplan, i fritt fall över Stilla havet.
Men allra starkast är det första kapitlet i boken, även det inordnat under rubriken ”Hals”. Där möter den 18åriga Maggie en vandrare med en kikare runt halsen när hon tar en ensam promenad på skotska landsbygden. Hon får genast en obehaglig känsla i kroppen – gick hon inte förbi honom tidigare, längre ned i dalgången? Snart visar det sig att mannen har följt efter henne och sett ut henne som ett potentiellt offer.
– Många kvinnor har velat prata med mig om det kapitlet, ofta för att de har egna liknande erfarenheter. Det här är något som kvinnor är tvungna att förhålla sig till redan
från 13–14 års ålder. Man utvecklar något slags tentakler och lär sig att identifiera och ta sig ur hotfulla situationer redan i förväg.
Ett hjärtslag från döden är boken Maggie O’Farrell aldrig trodde att hon skulle skriva.
– Det är alltid intressant att tänka på de där ögonblicken. De förändrar oss, varje gång vi ställs öga mot öga med vår dödlighet kommer vi tillbaka som andra människor, klokare och sorgsnare. Vi tänker klarare på hur mycket vi har att förlora och hur mycket vi vill stanna kvar i våra liv.