De egna gjorde Mays uppdrag ännu svårare

Theresa May fick förtroende, men hennes politiska mandat försvagades rejält.

Brexitomröstningen i juni 2016 visade att en stor del av både medborgarna och beslutsfattarna i Storbritannien har väldigt inskränkt och fördomsfull uppfattning om EU. Kampanjen visade också att EU-frågan kan användas för att lösa eller komma runt partiinterna problem.

Dåvarande konservativa premiärministern David Cameron lovade en folkomröstning för att tillmötesgå den kroniskt EU-kritiska och högljudda fraktionen i partiet. När han sedan blev tvungen att infria löftet trodde varken han eller den Europavänliga delen av partiet att brexit skulle vinna.

Frågan är ändå om motståndet mot EU någonsin tidigare har använts för ett lika farligt politiskt spel som i onsdags, då de konservativa brexitförespråkarna i parlamentet tyckte att det var dags att mäta premiärminister Theresa Mays förtroende.

Theresa May för en desperat och ställvis förödmjukande kamp för att rädda utträdelseavtalet som ingicks i slutet av november. Avtalet är den enda säkra garantin – vid sidan av att Storbritannien tar tillbaka sitt utträde – för att brexit som blir verklighet den 29 mars nästa år sker under ordnade former.

Motståndet mot avtalet är så starkt i det brittiska parlamentet att May ställde in den planerade omröstningen som skulle ha hållits i tisdags. I stället gjorde hon en blixtresa till Haag, Bryssel och Berlin för att försöka åstadkomma någonting som kunde hjälpa henne att vända åsikterna i parlamentet.

Och just i det här kritiska skedet valde brexitfanatikerna i hennes parti att ifrågasätta hennes ledarskap. Det kunde ha slutat med att Storbritannien står utan fungerande politisk ledning när brexit blir verklighet.

Nu blev det inte så, men däremot lyckades Mays motståndare urholka premiärministerns redan svaga ställning. Hon tvingades säga att hon inte tänker leda partiet i valet år 2022. Det var en rejäl devalvering av hennes eget politiska mandat, och gav samtidigt en signal till hugade efterträdare att positionera sig.

EU-ledarna i Bryssel har paradoxalt nog betydligt större förståelse för Mays svårigheter än oppositionen inom hennes eget parti. Det beror på att EU i motsats till brexitfanatikerna i Storbritannien vet att ett utträde utan avtal leder till svårigheter som i dag bara kan uppskattas. Men det som är säkert är att problemen blir betydligt större på den brittiska sidan av Engelska kanalen.

Theresa Mays förhandlingar vid det pågående EU-toppmötet kan inte ge ett resultat som i det här läget skulle lösa upp hårdknuten i parlamentet.

EU har hela tiden sagt att avtalet från november inte längre är förhandlingsbart.

Men budskapet verkar ha blivit otydligt i dimmorna över Engelska kanalen. Chris Davies, en parlamentsledamot som är för brexit, men stödde May, säger nu att Theresa May måste leverera en ny plan, och att ”européerna” måste ändra åsikt.

Brexitförespråkare i det brittiska parlamentet tycker alltså att de kan diktera villkor för 27 EU-länder. Men ”Rule, Britannia!” är numera bara en sång, inte ett politiskt program.

Brexit började som en inrikespolitisk fråga i Storbritannien, och som en sådan måste den nu hanteras.

Men onsdagens sorglustiga föreställning visar att det brittiska parlamentet just nu är oförmöget att leverera konstruktiva lösningar. Lyckas de folkvalda inte inse att nationella intressen väger tyngre än partipolitiska går brexitprocessen med obevekligheten i en tragedi av Shakespeare mot ett slut där alla har förlorat.

Europeiska rådets ordförande Donald Tusk sade i sin inbjudan till toppmötet att man ska höra Theresa Mays bedömning av läget, men också diskutera förberedelserna inför ett avtalslöst utträde. Just nu är det där tyngdpunkten i EU:s brexitarbete måste läggas.