”Ingen får bli pojken i bubblan” om vi ska förebygga skolattentat
Under det gångna året har USA skakats av över tjugo skolattentat. För att förebygga attentat i Norden måste vi förstå gärningsmännen, säger journalisten Åsa Erlandsson, som uppmuntrar föräldrar, lärare och andra vuxna att prata med sina barn och ungdomar
De som kallas ensamma galningar är ofta del av en världsomspännande nätgemenskap där man inspirerar, peppar och kopierar varandra.
Vi har en helt ny situation där man kan sitta och radikalisera sig själv hemma på pojkrummet.
På hans helt öppna konto kunde man vecka för vecka följa hur han köper sin uniform och övar med kniven på olika träd. Människor kommenterar men ingen slår larm.
Åsa Erlandsson
journalist och författare
Det har gått över tio år sedan skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki, och ganska exakt tre år sedan skolattentatet i Trollhättan i Sverige. Då marscherade 21-årige Anton Lundin Pettersson in på skolan Kronan, iklädd en svart slängkappa, arméhjälm, ansiktsmask och ett svärd. Han hade sminkat ansiktet vitt med svart kajal runt ögonen och strött glitter i sitt nyklippta hår. Det finns en selfie av honom och två elever på skolan, tagen mitt i massakern. Det var två elever som trodde att det var ett skämt eftersom det var Halloween. I nästa stund högg Anton ner en lärare.
– Jag har hållit det där svärdet i händerna. Det är ett fruktansvärt vapen, man måste gå så nära sina offer. Samma vapen – ett skarpslipat svärd – säljs fortfarande i en svensk nätbutik under beteckningen ”fritid”. Det är otroligt, säger journalisten Åsa Erlandsson, som skrivit boken Det som aldrig fick ske, som handlar om dådet.
Boken har belönats med Stora journalistpriset och Natur & Kul- turs debattbokspris. I år var den också nominerad till Guldspaden.
Efter skolattacken blev det snabbt tyst. Gärningsmannen sköts ihjäl av polis i självförsvar och kallades ”en ensam galning”, samhället drog en lättnadens suck. Det här är ett stort missförstånd, säger Erlandsson. De som kallas ensamma galningar är ofta del av en världsomspännande nätgemenskap där man inspirerar, peppar och kopierar varandra. Till exempel var Anton inspirerad av Jokelaskytten Pekka-Eric Auvinen. Retoriken i avskedsbrevet är densamma, båda två beskrev sitt hat mot samhället och ansåg att de var ”tvungna” att agera. ”Ni drev mig till detta”, förekommer i båda breven.
– Forskare som tittat på till exempel Breivik säger att det finns ett världsomspännande kluster av män som är vapenfixerade och våldsbejakande. Det är vita män som känner sig förfördelade och att deras position är hotad, säger Erlandsson.
Skolskjutningarna i Finland 2007 och 2008 påverkade också svensk polis, som införde en ny taktik några år senare. Tidigare har det varit kutym att vanlig polis, som ofta är först på plats, ska invänta förstärkning. Enligt den nya polistaktiken ska de agera direkt och högsta prioritet är att stoppa gärningsmannen.
– I Trollhättan attackerades fyra personer på tio minuter. Varje minut gör skillnad på liv och död.
Det börjar på nätet
Attacken i Trollhättan betecknades som ett hatbrott med rasistiska motiv, eftersom Anton valde ut sina offer utifrån deras icke-svenska utseende. Rasismen räcker ändå inte som förklaring, säger Erlandsson. Det var mycket mer som tryckte inom Anton. I sina efterforskningar hittade Erlandsson tecken på att Anton kunde ha varit homosexuell – något som var otänkbart i hans miljö.
Erlandsson var den första som fick Antons bror att prata. Brodern bekräftade Antons hat mot muslimer och hans nazistiska vurmande, men när Erlandsson försiktigt frågade om hans sexuella läggning möttes hon av iskall tystnad.
– Ovanpå det här led Anton av en livslång, monumental ensamhet som aldrig gick över. Han hade stora svårigheter att förstå socialt samspel och tittade aldrig folk i ögonen.
Har den tekniska utvecklingen och nätet gjort det lättare för gärningsmännen att utföra sådana här dåd? – Ja. Vi har en helt ny situation där man kan sitta och radikalisera sig själv hemma på pojkrummet. Nätet var helt avgörande för Anton. Det var där all planering skedde, han laddade ner flygbilder över skolan, studerade elevfoton, köpte vapen och uniform. Ett hemligt avskedsbrev, som polisen inte upptäckt, skickades över nätet.
”Vuxna har ansvar”
Boken har gjort Åsa Erlandsson till en eftertraktad föreläsare på både gymnasier, bland poliser och hos myndigheter, där hon pratar om hur vi bättre kan förebygga skolattentat.
En viktig åtgärd är att lära föräldrar och lärare hur de pratar med sina barn och ungdomar om vad de ser på nätet. I knivattacken på Råslättsskolan i Jönköping i september i år hade gärningsmannen, som bara var 12–13 år gammal, helt öppet skrivit vad han planerade att göra på Instagram och Youtube.
– På hans helt öppna konto kunde man vecka för vecka följa hur han köper sin uniform och övar med kniven på olika träd. Människor kommenterar men ingen slår larm. Hur är det möjligt? Skolan slog ifrån sig med att de inte kan kontrollera nätet, men jag undrar om de pratar med eleverna om vad man ska göra när man ser oroväckande saker på nätet?
En annan förebyggande åtgärd är att inte tillåta att någon blir pojken i bubblan.
– Jag är ganska chockad över att Anton kunde tillåtas gå så ensam genom hela sin skolgång och de praktikplatser han hade. Han hade googlat självmordstankar och depression. Hur pratar vi med barn och unga om psykisk ohälsa, berättar vi att det finns hjälp att få?
Erlandsson vill prata om medierapporteringen. Hennes bok avslöjar stora brister. Medierna byggde snabbt upp en bild av ett hjältedåd där elevassistenten Lavin Eskandar försvarat elever mot mördaren. I själva verket blev han omedelbart dödad, utan möjlighet att försvara sig. Bland annat BBC hakade på myten om ”den svenska hjälten”.
– Vi kan inte tumma på källkritiken i vår strävan att göra bra historier, då ger vi attackerna mot etablerade medier och anklagelserna om fake news vatten på kvarnen. Man säger att krigets första offer är sanningen, och det gäller även de goda historierna.