Lag­spel i jul­ti­der

är bis­kop i Borgå stift. Den go­da ju­len blir verk­lig­het först då vi lyc­kas be­fria varand­ra från kra­ven på att pre­ste­ra. BJöRN VIKSTRöM

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt -

För en vec­ka se­dan del­tog jag och min fru i en väl­gö­ren­hetskon­sert i Sib­bo kyr­ka. Re­dan vid yt­ter­dör­ren blev vi och de and­ra åhö­rar­na vän­ligt väl­kom­na­de, och fram­me i kyr­kan var den till­fäl­li­ga sce­nen smyc­kad med smak­ful­la bloms­te­rar­range­mang, me­dan väg­gar­na var dra­pe­ra­de med mju­ka ty­ger.

All­ting gav en tyd­lig sig­nal om att kon­ser­ten var om­sorgs­fullt pla­ne­rad och för­be­redd av män­ni­skor som ha­de gjort sitt bäs­ta för att de ytt­re ra­mar­na skul­le va­ra så till­ta­lan­de som möj­ligt. När sång- och mu­sik­pro­gram­met in­led­des var vi som satt i de väl­fyll­da bän­kar­na li­ka väl stäm­da som strå­kar­na och blås­in­stru­men­ten i or­kes­tern. Vi var för­vän­tans­ful­la, och be­red­da att med öp­pet sin­ne ta in al­la de syn- och hör­sel­in­tryck som kväl­len skul­le bju­da på.

Kon­ser­ten bjöd på många kän­da julsång­er. Än­då kän­des det in­te ba­ra som en rad upp­rep­ning­ar, ef­tersom sång­er­na var ar­ran­ge­ra­de för just den­na kväll. Mu­si­ker­na och sång­ar­na bjöd på sig själ­va, och gjor­de si­na eg­na tolk­ning­ar, där de­ras gå­vor och fär­dig­he­ter kom till sin rätt.

Jag tror att den här kon­sertupp­le­vel­sen vi­sar på vad det är som ska­par triv­sel ock­så i vå­ra hem. Ett hus el­ler en lä­gen­het blir ett hem ge­nom de män­ni­skor som bor där. Det sätt på vil­ket de för­hål­ler sig till sitt hem, till varand­ra och till be­sö­ka­re präg­lar at­mo­sfä­ren. Det här gäl­ler helt obe­ro­en­de av om det är en el­ler fle­ra som bor i hem­met: stolt­he­ten över det som är mitt el­ler vårt be­hö­ver in­te ute­slu­ta en ge­ne­rös be­red­skap att vi­sa gäst­fri­het och de­la hem­met med and­ra, så­väl vän­ner som främ­ling­ar.

En vik­tig in­gre­di­ens i det vi bru­kar kal­la jul­stäm­ning är sa­m­ar­be­tet. Om det ba­ra är någ­ra få som skall pre­ste­ra, me­dan de and­ras roll en­bart är att avnju­ta och be­röm­ma med lämp­li­ga över­sval­lan­de ord, sak­nas öm­se­si­dig­he­ten. Om man där­e­mot är fle­ra i fa­mil­jen som ger av sin tid för att till­sam­mans för­be­re­da jul­fi­ran­det ge­nom att stä­da, pyn­ta och ba­ka blir helg­da­gar­na in­te en upp­vis­ning i kok­konst el­ler i be­red­skap till gräns­lö­sa upp­off­ring­ar, ut­an ett sam­spel. Al­la kan då de­la på till­freds­stäl­lel­sen över det som lyc­kats bra, men al­la kan ock­så lek­fullt sko­ja med varand­ra om det som in­te rik­tigt bli­vit som man tänkt sig.

Jag tror det är vik­tigt att vi in­te lå­ter gäst­fri­he­ten ur­ar­ta till ett slags täv­ling där man vill vi­sa upp en po­le­rad yta och för­sö­ker över­träf­fa varand­ra i frå­ga om mäng­den el­ler kva­li­te­ten på det som bjuds. Den go­da ju­len blir verk­lig­het först då vi lyc­kas be­fria varand­ra från kra­ven på att pre­ste­ra, och i stäl­let kän­ner att det räc­ker att helt en­kelt va­ra till­sam­mans och nju­ta av fruk­ter­na av de ge­men­sam­ma an­sträng­ning­ar­na. En så­dan krav­lös ge­men­skap är en dyr­bar nåd, som speg­lar ju­lens bud­skap.

An­de­len män­ni­skor som le­ver i en­per­sons­hus­håll har ökat mar­kant i vårt land. Ju­lens ka­rak­tär av ge­men­skaps­fest stäl­ler oss där­för in­för en vik­tig ut­ma­ning. Hur kan vi i vår släkt, i vårt grann­skap, i vå­ra för­e­ning­ar och för­sam­ling­ar mot­ver­ka att män­ni­skor, som in­te själ­va öns­kar det, blir tvung­na att fi­ra ju­len på egen hand? Om ju­len är ett lag­spel bör vi för­sö­ka und­vi­ka att någ­ra blir sit­tan­de på av­byt­ar­bän­ken he­la mat­chen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.