Lika spännande som engagerande
DRAMA/THRILLER
Kursk
Regi: Thomas Vinterberg. Manus: Robert Rodat. Foto: Anthony Dod Mantle. I rollerna: Matthias Schoenaerts, Léa Seydoux, Colin Firth, Max von Sydow.
Thomas Vinterberg är en av Danmarks främsta nutidsregissörer, mannen bakom filmer – och mästerverk – som Festen, Jakten och Kollektivet.
Fullt lika bra har Vinterberg inte lyckats med sina engelskspråkiga produktioner (It´s All About Love, Dear Wendy, Far from the Maddening Crowd), kanske för att regissören här inte har samma kontroll. Med bredare ekonomiska ramar följer i regel ett smalare manövreringsutrymme.
Följaktligen är också Kursk, efter den förolyckade ryska atomubåten, något av en mainstreamfilm – en välunderbyggd och spännande, mäkta gripande sådan. De facto talar vi om en dramathriller som torde tillfredsställa även ubåtsfilmsfanatikerna, inget lättflirtat sällskap.
Och trots att det nu gått nästan tjugo år sedan olyckan på Barents hav känner man igen det cyniska stormaktspolitiska spelet där strikt nationella intressen ställs mot omtanken om gemene soldat, i det här fallet matroser i sjönöd.
Mycket handlar det om Mihail Averin (Matthias Schoenaerts) som vi inledningsvis träffar på landbacken, i sällskap av hustru (fransyskan Léa Sedoux) och son. Till på köpet lutar det mot familjetillökning, bara att gratulera.
Ryskt sjöslag
Drar ihop sig till bröllop gör det också, när en sjömanskollega seglar in i den äktenskapliga hamnen (jämför med Michael Ciminos Deer Hunter). Det sker inte överraskande till ack- ompanjemang av ett regelrätt sjöslag, russian style.
På det följer en flottövning i Nor-
ra ishavet, den första på tio år. En annan sak är ju sedan att den ryska flottan sett bättre dagar, mycket har rostat till skrot.
I den meningen hör atomubåten K-141 Kursk till de bättre i klassen, låt vara att besättningen är tämligen oerfaren. Sedan går det som det går, att en överhettad övningstorped exploderar i förtid.
Det ena leder till det andra med den påföljd att en stor del av besättningen får sätta livet till samtidigt som Kursk får bottenkänning. Ett tjugotal överlever explosionerna ombord, bland dem vår vän ”Misja”, men syrebristen och det kalla vattnet gör att tiden håller på att rinna ut.
Ett är säkert, Kursk lär inte bli någon större hit i Kreml. Inte bara pekar Vinterberg – och manusförfattaren Robert Rodat (Rädda soldat Ry- an) – på den till synes eviga konflikten mellan det ryska civilsamhället och ett myndighetsmaskineri som blankt struntar i de anhörigas påstötningar.
Lika illavarslande är den närmast paranoida nationella stoltheten som gör att den ryska flottan, illa utrustad med tanke på räddningsuppdraget, inledningsvis skjuter ner engelsmännens och norrmännens erbjudande om handräckning.
Nykter kamp
För flottan och dess talesmän är det viktigare att stå på sig och hålla god min, låta förstå att det egentligen är ”Natos aggressivitet” som är problemet.
Men spännande är det, stundvis även klaustrofobiskt. Scenen där Mihail i en översvämmad sektion av ubåten försöker leta reda på livsviktiga syrepatroner är rätt och slätt gastkramande.
Även i övrigt är Kursk nyktert och passionerat arbete, en film där den desperata kampen för överlevnad varvas med stigande oro på hemmafronten.
På tal om språkfrågan spolar man här de yviga ryska accenterna till förmån för en gångbar allmänengelska. Och en skådespelarbesättning från när och fjärran.
Inledningsvis kanske man snörper på näsan åt en Gustaf Hammarsten, Lars Bryggman och Pernilla August i pyttesmå biroller, men det är bara en tidsfråga innan röken lägger sig och pulsen stiger.