Hako­las tom­ma tun­nor skram­lar all­ra mest

Kim­mo Hako­las förs­ta sym­fo­ni är gran­di­os så det för­slår, men tom.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - WIL­HELM KVIST wil­[email protected]­me­dia.fi

KLAS­SISKT

Ra­di­ons sym­fo­nior­kes­ter

Di­ri­gent: Han­nu Lin­tu. So­list: Se­ong-Jin Cho, pi­a­no. Rach­ma­ni­nov, Hako­la. Mu­sik­hu­set 12.12.

Tänk dig en stor tom skram­lan­de tun­na. Tänk dig en än­nu stör­re tun­na, en si­lo el­ler cistern, som skram­lar än­nu hår­da­re, kraf­ti­ga­re, tom­ma­re och ihå­li­ga­re. Blir in­tryc­ket på nå­got vis stör­re el­ler mäk­ti­ga­re? Den frå­gan ställs man ofrån­kom­ligt in­för ef­ter urupp­fö­ran­det av Kim­mo Hako­las sym­fo­ni num­mer 1.

När jag en gång för tio år se­dan re­cen­se­ra­de Hako­las or­kes­ter­verk Ma­ro trod­de jag att jag ha­de va­rit småtas­kig när jag be­nämn­de ver­ket ”mastur­be­ran­de”. När jag nu tän­ker till­ba­ka på epi­so­den in­ser jag hur snäll jag var ef­tersom Ma­ro ba­ra var upp­tak­ten till vad som skul­le ut­spe­la sig den här kväl­len.

Hako­la har lå­tit för­stå att sym­fo­nin har dröjt och att han har gått ige­nom di­ver­se kre­a­ti­va kri­ser som han se­der­me­ra över­vun­nit, för att han trots allt – trots sitt höga tem­po och si­na ota­li­ga för­tro­en­de­upp­drag i det fin­länds­ka mu­sik­li­vet – pri­märt vill kom­po­ne­ra. Nu har sym­fo­nin allt- så ma­te­ri­a­li­se­rat sig. Och det här är vad vi har fått.

Lö­per li­nan ut

Mitt förs­ta in­tryck är att in­led­ning­en är tuff, att Hako­la står sta­digt i en sym­fo­nisk tra­di­tion där han har valt att va­ra färgspra­kan­de och lö­pa li­nan ut. Om man skri­ver en sym­fo­ni så gör man det, och då får den lå­ta så här. På mak­ro­pla­net föl­jer Hako­la det tra­di­tio­nel­la for­mu­lä­ret för sym­fonins satsupp­bygg­nad med två sto­ra yt­ter­sat­ser och en lång­sam sats och ett scher­zo mel­lan dem.

Sym­fo­nin är tilläg­nad två men­to­rer, varav den ena namn­ges i pro­gram­bla­det. Lång­sam­ma sat­sen, In me­mo­ri­am, är skri­ven till min­ne av Hako­las lä­ra­re Risto Vä­i­sä­nen (1947–2018), som kom att in­flu­e­ra fle­ra ge­ne­ra­tio­ner av ton­sät­ta­re in­nan han läm­na­de jor­de­li­vet i hös­tas (he­la Ca­te­ri­na Ste­ni­us Mag­nus Lind­berg-bi­o­gra­fi bör­jar med ett ka­pi­tel om lek­tio­ner­na med ho­nom). Lång­sam­ma sat­sen är på si­na stäl­len örons­me­kan­de och den po­pu­la­ri­se­ran­de pa­ra­di­sis­ka or­kest­re­ring­en för tan­kar­na till Jaak­ko Ku­u­sistos or­kes­ter­han­te­ring. Scher­zo­sat­sen fång­ar för sin del i sto­ra drag scher­zots vä­sen som ett snabbt in­ter­mez­zo som bry­ter upp den sto­ra ljud­mas­san.

Vilt ham­ran­de

Men yt­ter­sat­ser­na är på många sätt för­fär­li­ga i sin gran­di­o­si­tet. Över förs­ta och sista sat­sen finns nå­got se­gerstamskt, när Hako­la skri­ver långa sjok av for­te for­tis­si­mo och tror att ef­fek­ten blir stör­re för att man slår hår­da­re på trum­man och ban­kar in sla­gen hår­da­re i skal­len på publi­ken. Att tving­as ut­stå Hako­las sym­fo­ni och spe­ci­ellt slu­tet är som att bli upp­läx­ad. Och om mu­sik hand­lar om kom­mu­ni­ka­tion gäl­ler det ock­så för sym­fo­nin, men kom­mu­ni­ka­tio­nen är i så fall helt och hål­let en­kel­rik­tad, från ton­sät­ta­re och par­ti­tur via di­ri­gent och mu­si­ker till publik (även om den här kri­ti­ken kan upp­fat­tas be­vi­sa mot­sat­sen). Vid uppre­pa­de till­fäl­len får jag en sin­ne­bild för ögo­nen: en troll­karl som iv­rigt hål­ler på att blan­da en brygd med högst ovisst re­sul­tat.

Så när Hako­la ko­kar ihop sin sa­li­ga bland­ning av Star Wars, Al­so Sprach Za­rat­hust­ra, Mars och and­ra bul­ler­styc­ken i mu­sik­histo­ri­en blir in­tryc­ket in­te så li­te kit­schigt. Men det värs­ta är att allt det­ta re­dan har gjorts. Re­dan Sa­tie för­sök­te va­ra ro­lig ge­nom att dri­va med si­na klas­sis­ka för­fä­der. Nu gör Hako­la sam­ma sak, men med stör­re or­kes­ter.

Jag in­ser ock­så att jag ald­rig egent­li­gen för­stått ton­sät­ta­re som gil­lar att tris­sa upp och ner och ve­va ska­lor ut­an nå­gon tyd­lig rikt­ning. Det är väl li­ka in­tres­sant som att tit­ta på en operakör som går i trap­por upp och ner, ner och upp. Sym­fo­nin känns ty­värr rätt platt och nå­gon egent­lig steg­ring (steg­ring­ar om nå­got hör hem­ma i gran­di­o­sa sym­fo­ni­er) fång­as jag ald­rig av.

Hako­las sto­ra ihå­li­ga skram­lan­de tun­nor tjä­nar som en god på­min­nel­se om hur svårt det är att ska­pa någon­ting me­nings­fullt över hu­vud ta­get i da­gens värld. Sam­ti­digt är det bra att på­min­nas om att det än­då finns ton­sät­ta­re som kan kal­las sym­fo­ni­ker och som för­hål­ler sig se­ri­öst till gen­ren (till ex­em­pel Ka­le­vi Aho). Men hör och häp­na, Hako­las sym­fo­ni­er lär in­te ta slut här. Tvärtom sig­na­le­rar han att han tän­ker skri­va sym­fo­ni­er res­ten av li­vet.

Por­taldrog ut­an rus

Öpp­nings­styc­ket ha­de jag fak­tiskt ock­så svårt att upp­bå­da nå­got stör­re en­ga­ge­mang för. När man väl­jer att spe­la ett styc­ke som Rach­ma­ni­novs and­ra pi­ano­kon­sert, som kun­de lik­nas vid en klas­sis­ka mu­si­kens por­taldrog som vid förs­ta lyss­ning­en ger ett sa­go­likt rus men vid ti­on­de lyss­ning­en knappt sti­mu­le­rar en re­cep­tor, är kra­ven sky­höga på fram­fö­ran­det. Vin­na­ren i Cho­pin­täv­ling­en 2015, Se­ong-Jin Cho, spe­la­de i och för sig allt rätt och rik­tigt, men kän­des än­då som ba­ra en i ra­den av ge­ne­ris­ka – skick­li­ga men färg­lö­sa – mu­si­ker som den he­li­ga sam­man­slut­ning­en mel­lan täv­ling­ar, skiv­bo­lag och agen­ter spot­tar ut och ma­tar or­kest­rar­na med. Lätt kom jag att tän­ka på ota­li­ga pi­a­nis­ter som jag tror ha­de va­rit in­tres­san­ta­re för publi­ken att hö­ra i nämn­da kon­sert (till ex­em­pel Joo­nas Aho­nen, Son­ja Frä­ki, Au­ra Go, Roo­pe Grön­dahl, Paa­va­li Jump­pa­nen, Lau­ra Mikko­la, Jo­el Pa­pi­no­ja, Jo­han­nes Pi­ir­to, Joo­nas Po­hjo­nen, Tui­ja Hak­ki­la, Hans-Ot­to Ehr­ström och många fler).

När­pro­du­ce­rat är på mo­de i den gast­ro­no­mis­ka värl­den, men or­kest­rar­na fort­sät­ter tro på Xe­rox.

FO­TO: SAA­RA VUORJOKI/MU­SIC FIN­LAND

Kim­mo Hako­la har fat­tat tyc­ke för det sto­ra for­ma­tet. Förs­ta sym­fo­nin ver­kar ald­rig ta slut.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.