Kärlek och studier vid Åbo Akademi
6 500 studenter, en budget på 98 miljoner euro, fyra fakulteter. Det är nyckeltal för Åbo Akademi som i år firar sina hundra år – men som också kan hyllas för sin funktion som finlandssvensk äktenskapsförmedlare. Svenskfinlands största äktenskapsmarknad k
Rum nummer tolv på tredje våningen i Åbo Akademis studentkårshus Kåren. Året är 1968 och en gemensam vän har bestämt sig för att sammanföra de unga studenterna Ulrika Wolf och Lars-Runar Knuts.
– Det var en kompis som tyckte att de där två, det kunde bli något, minns Knuts.
Det sade kanske inte klick direkt – ”du hade väl uppfattningen att matematiker per definition är tråkiga”, säger Knuts – men hans envishet belönade sig, tycke uppstod och tre år senare ingicks ett äktenskap som varar än i dag.
Ulrika Wolf-Knuts och Lars-Runar Knuts är ett av de många par som har uppstått vid Åbo Akademi som inte sällan också kallas Svenskfinlands största äktenskapsförmedling, eller mer modernt: ett slags akademiskt Tinder.
Under akademins historia har vänskapsband, affärssamarbeten och kärleksrelationer uppstått. ”Många är de berättare som har hittat sin livskamrat vid akademin”, skriver Ulrika Wolf-Knuts själv i historiken Åbo Akademi och samhället. Hon kom att bli professor i folkloristik, är numera Åbo Akademis kansler och återger i boken minnen från studenter som berättar om sin vardag under allt från 1920-talet fram till 2015.
Så tydlig är tendensen att också sociologen Kjell Herberts ett tag funderade om han på ett vetenskapligt och trovärdigt sätt kunde få med parbildningen i det kapitel han står för i historiken. Dessvärre saknas sådan statistik.
– Det är helt klart att finlandssvenska arenor är mötesplatser och när folk i giftasvuxen ålder möts blir det en äktenskapsmarknad, säger han ändå bestämt.
Speciellt för Åbo Akademi är att unga från ett större geografiskt område har sökt sig hit än vad fallet är vid andra universitet av samma storlek. Studenternas sociala bakgrund har också varit mer diversifierad.
Dessutom är effekterna större än så, påpekar Herberts.
– Många finskspråkiga har försvenskats inte bara genom studier vid Åbo Akademi utan också genom äktenskap som uppstått där, säger han.
Av alla som examinerats 1923– 2016 har 80 procent haft svenska som modersmål och 15 procent finska. Regionalt har 44 procent av de svenskspråkiga studenterna vid Åbo Akademi kommit från Österbotten, 32 procent från Nyland, 16 procent från Åboland, 4 procent från Åland och 2 procent från olika så kallade språköar.
Österbotten och Åboland
I Ulrika Wolf-Knuts och Lars-Runar Knuts fall var det Åbo och Pedersöre som möttes.
– Åbo Akademi är en smältdegel på ett sätt, säger Lars-Runar Knuts.
Med en professorspappa var Wolf-Knuts så gott som uppvuxen inom akademin. För Lars-Runar Knuts del tog det en tid att känna sig hemma i den nya, stora och mer finska staden, men när han väl etablerat sig har paret varit Åbo troget.
Ulrika Wolf-Knuts är i dag pensionerad från professorstjänsten men ser från sitt kanslersarbetsrum i huvudbyggnaden ut över domkyrkan och de kvarter där hon och fadern brukade promenera. Utan akademin skulle Åbo vara som vilken annan medelstor stad i Finland som helst, anser hon. Och Åbo Akademi är enligt henne ”absolut nödvändig” för finlandssvenskheten.
– Akademin ger möjligheter för finlandssvenskar att studera i Finland och servar Svenskfinland med de tjänstemän som behövs, säger hon.
Det här är också något som historikerna Anders Ahlbäck och Henry Nygård lyfter fram. Utbildningarna anpassades redan från början enligt dem för att möta efterfrågan på svensktalande specialister i samhället, samtidigt som akademin har setts som en svensk kulturbärare i Finland.
Och så finns då den mer informella följden, nämligen att Åbo Akademi och studentkåren har bidragit till en viss befolkningsökning. För paret Wolf-Knuts del har det blivit två barn och fyra barnbarn.
Någon statistik finns inte heller här men som Ulrika Wolf-Knuts skriver: ”Specialföreningarna, särskilt körerna, tycks ha bidragit till Svenskfinlands fortbestånd då presumtiva mödrar och fäder förenats av det gemensamma intresset för att sjunga.”
Ihop och isär
Femtio år efter att Lars-Runar Knuts och Ulrika Wolf-Knuts inledde sina studier börjar Nicole Nousiainen från Esbo och Richard Printz från Sibbo plugga psykologi respektive samhällsvetenskap vid akademin.
Någon gång på senhösten – ”det var visst efter glöggrundan” – möts de och på vårsidan, före det så viktiga valborgsfirandet, blir de ett par. Nu är de inne på fjärde året av både studier och samliv.
Åbo Akademi har en marknadsandel på 44 procent, som forskaren Kjell Herberts formulerar det, bland finlandssvenska universitetsstuderande och för Nousiainen och Printz kändes det också rätt självklart att välja akademin.
– Det är det enda stället där det går att studera psykologi på svenska i Finland, säger Nousiainen.
Hon och Printz hade dessutom hört mycket gott om studielivet.
Det är helt klart att finlandssvenska arenor är mötesplatser och när folk i giftasvuxen ålder möts blir det en äktenskapsmarknad. Kjell Herberts sociolog
– Det är en jättebra gemenskap, allt är nära och det är billigare att bo här än i Helsingforsregionen, säger Printz nu.
– Du får lättare vänner från en bredare studiebakgrund eftersom akademin är mindre, säger Nousiainen.
De har valt att aktivera sig inom ämnesföreningar och på olika nivåer i studentkåren, som för övrigt firar sitt 100-årsjubileum nästa år.
Också Nicole Nousiainen och Richard Printz känner många par som uppstått under studietiden, och ett och annat som har splittrats naturligt nog. ”Det förekom också många spruckna romanser och olycklig kärlek. Jag hörde till och med om ett självmord på grund av kärleksbekymmer”, återges ett minne i 100-årshistoriken.
Storleken styrka och svaghet
– Jag känner igen dig, säger Ulrika Wolf-Knuts till Richard Printz när de två paren möts för fotografering vid Domkyrkotorget där huvudbyggnaden finns.
En av hennes uppgifter som kansler är visserligen att se till att studenter bjuds in och deltar i olika evenemang som akademin ordnar, men uppenbart är också att akademins storlek spelar in och att många är bekanta på något plan. Vid Åbo Akademi studerar 5 500 personer.
– Litenheten är en styrka om man ser på det inifrån. Det finns en trygghet i en liten miljö och du blir fort identifierad för den du är. Fast i dag är litenheten en svaghet när politiken är att det som är stort är vackert. Då blir det svårt att tillgodose det som statsmakten önskar, säger Wolf-Knuts som är kritisk till regeringens universitetspolitik.
Finlands Akademis rapport visade nyligen att Åbo Akademi på fem år tappat en femtedel av sina årsverken inom forskning och undervisning.
Och vad händer sen?
En enkätundersökning som Arbetsforum vid Åbo Akademi har gjort kartlägger vart de som examinerades 2005 och 2010 har tagit sig efter studierna. Kjell Herberts sammanfattar den med att helhetsintrycket blir att utexaminerade gärna återvänder till hemregionen, även om det finns en viss mobilitet mot Åbo och Helsingfors.
– Jag skulle gärna stanna i Åbo men helt realistiskt hittar man kanske inte drömjobbet här, säger Nicole Nousiainen.
Printz och Nousiainens studier tar ungefär två år till. Vad som händer sedan är öppet.
För diplomingenjörer finns det enligt Printz gott om arbete i staden, men för honom, som studerar bland annat nationalekonomi, är det inte lika självklart. Han tror ändå att det kan bli fler jobb på sikt i och med att staden satsar stort på varvsindustrin.
Men så hänger mycket också på var Nicole landar, påpekar han.