Julhjälp.
130 grytor på 25 orter, 80 vaktturer per gryta och 2 000 mottagare av julhjälp bara i huvudstadsområdet: i tio decemberdagar samlar Frälsningsarmén pengar och prylar i ur och skur för att ge de fattigaste en dräglig jul.
Mashuda Rahman tog en av de första turerna som grytvakt i Frälsningsarméns julgryteinsamling, som körde i gång i hela landet i går. Sedan 1906 har julgrytorna stått framme i Finland några veckor före jul för att också de som har det mest knapert ska få hjälp inför julhelgen. Också i dagens Finland finns barn som lägger sig hungriga, påminner Frälsningsarmén.
■■Augusti: Tre Smeder, Helsingfors
Staden väntar regn västerifrån, men tillsvidare skyndar folk fram i solig eftermiddagsvärme. Mitt i rusningen, i centrum av Helsingfors, står Frälsningsarméns skåpbil och på marken intill har en liten samling kärl vuxit fram. Här ligger blankpolerade soppkastruller sida vid sida med de där som nu för tiden alltid vill ge vidbränd gröt. En del har emaljen intakt, andra har fått sina törnar.
Överstelöjtnant Eija Kornilow tackar vänligt för varje kärl. Under sina 37 år i Frälsningsarmén vet hon att alla grytor och kastruller kan användas till något. Nu samlar man in sådana som ska putsas upp, målas och förses med lås så att de kan fungera som insamlingskärl i julgryteinsamlingen i december.
– Det här, och själva insamlingen, är ytterst konkreta sätt för den som vill hjälpa en människa i nöd, säger Kornilow, som minns hur finländarna reagerade när den ekonomiska recessionen satte krokben för många familjer i början av 1990-talet.
– Då exploderade efterfrågan på hjälp hos oss, men samtidigt svarade donatorerna på den. Det var extremt dåliga tider, ändå fick vi hjälp med att hjälpa.
Frälsningsarmén, vars finska gren föddes 1889, gjorde entré samtidigt som flera andra välgörenhetsföreningar i Finland. Bland annat diakonissanstalterna, Vita bandet och Barnavårdsföreningen i Finland trädde i slutet av 1800-talet in för att hjälpa nödställda familjer och ensamma personer i en tid där den kommunala fattigvården ännu inte var organiserad som kommunal socialhjälp.
Denna augustieftermiddag 2018 tar Aune-Maria Sinisalo en sväng via insamlingsplatsen och sträcker fram en kastrull. Den har legat oanvänd i flera år.
– Jag ger pengar till välgörenhet när ändamålet är gott, och brukar också donera till julgrytorna, men vill gärna välja själv hur jag hjälper och vill inte ha en massa regelbundna direktdebiteringar till välgörenhet rullande.
En stund senare sträcker Anne Fredriksson fram en gryta. Hon gör som många andra, ackompanjerar sin donation med en liten berättelse om vad det här kärlet varit med om. I grytan har Fredriksson kokat ”strandsoppa”, mat på stranden över öppen eld när matgästerna varit många.
– Grytan behövs inte längre så jag ser också det här som en ekologisk gärning. I stället för att hamna på soptippen får den ett nytt liv.
Ljusrosa lock glimmar och orangeröd emalj glöder i solen.
■■ Oktober: Berghäll
En trappa ner, bakom dörren till metallverkstaden i Frälsningsarméns boendeenhet på Alpgatan, putsar Risto Haajanen en av de insamlade kastrullerna. Vid det här laget har många kärl redan förlorat sina bladmönster och blankslitna handtag. I stället har de fått ny svart målarfärg, en springa för slantar och ett lås.
Verkstaden är en del av den arbetsverksamhet Frälsningsarmén erbjuder via sina boenden. De som bor i någon av de 82 bostäderna på Alpgatan kan göra arbetspass i den.
Haajanen viftar lite med munskyddet och säger att bra skydd är ett måste, ingen vill ha metallflisor i ögonen eller tungt damm i lungorna. Haajanen bodde hos Frälsningsarmén ett tag när livet inte riktigt gick som på räls och arbetet som lastbilschaufför tagit slut. Efter något tiotal år bakom ratten fann sig Haajanen hemlös, men hittade sedan boendet och metallverkstaden.
– Nu arbetar jag här via arbetskraftsmyndigheterna, ett rehabiliterande arbete som jag tycker om. Med ett arbete har en karl inte tid med fanstyg.
Haajanen och boendeenhetens chef Antti Martikainen kommer båda att stå vakt när de 130 julgrytorna väl ställts ut. Grytpassen går på en timme eller två.
– Jag gör dem gärna, man får bara se till att vara varmt klädd. I övrigt behöver man bara uppföra sig städat och se till att pengarna hamnar där de ska. Själv är jag agnostiker, men något slags helighet känner man av där vid grytan också utan att vara religiös, säger Haajanen.
Martikainen säger att den som
Det här, och själva insamlingen, är ytterst konkreta sätt för den som vill hjälpa en människa i nöd. Eija Kornilow, överstelöjtnant i Frälsningsarmén
känner för det kan önska donatorn Guds välsignelse. En del vill inte höra det, andra blir ledsna om grytvakten glömmer den gesten. Martikainen har själv vant sig vid att läsa av situationen. Han brukar ta ett grytpass på julaftonsförmiddag, för pengarna som doneras i sista stund kommer också fattiga familjer till godo eftersom utdelningen fortsätter in i januari.
Nöden tar inte slut på julafton.
■■November: Norra Helsingfors Lägenheten i norra Helsingfors är städad och putsad, en del av ägodelarna är packade i flyttlådor. Huset ska renoveras och en flytt står för dörren, och för Laura är det en bra chans att flytta in i mindre, få lägre hyresutgifter, men hon oroar sig för att det nya kontraktet inte innefattar vattenräkningen. Hennes inkomster är knappa för att hon under de senaste åren dels varit studerande och vårdledig, dels sjukledig på grund av en ryggskada. Ryggskadan har krävt operation och rehabilitering, men också medicinering mot nervsmärtor.
Under sensommar och höst hade Laura gärna plockat bär och svamp att ha i frysen. – Men det är helt omöjligt nu. I höstas kraschadehennes ekonomi än en gång. Det var när det visade sig att det äldre barnet, som nyss börjat studera i yrkeshögskola, be-
hövde en ny telefon. Den gamla hade inte tillräcklig kapacitet för att snurra de program skolan använder i undervisningen.
– Om jag hade vetat i tid hade jag kunnat spara ihop lite pengar, men nu kom informationen så plötsligt. På skolan sa de bara ”be mamma köpa en bättre telefon”.
Lauras 16-åring vet hur bra som helst att det inte finns något extra att ta av. Efter att hyran är betald har den här ensamförsörjande tvåbarnsmamman kring 600 euro att röra sig med per månad. Summan ska räcka till elräkningar, mat för tre, bussbiljetter för tre, mediciner, nya vinterstövlar och varma vinterkläder.
För att ha råd med det barnen behöver köper hon enkelbiljetter till bussen åt sig själv och försöker sköta så många ärenden hon förmår på en och samma resa.
– Jag motionerar mest genom att promenera till olika mataffärer. Det går långsamt, men det äldre barnet har hjälpt med att bära kassar och jag har ett fint stödnätverk.
Laura har lärt sitt yngre barn att sy. Den som kan sy kan tillverka nytt av gammalt och då kan man få något nytt ibland. Mest irriterande just nu är att den tidigare hyresgästen i den nya lägenheten plockat med sig alla gardinklämmor och att de Laura har inte passar i de nya skenorna. Hon måste köpa nya. Denna tisdag har hon exakt en tia på kontot, men tröstar sig med att barnbidraget kommer på fredag.
– Jag köper alltid den billigaste maten. Bönor skulle jag vilja använda, men dem tål min mage inte. Den billigaste köttfärsen har vi ätit så det kommer ut genom öronen, men jag kokar rotsakssoppor.
I fjol hjälpte Frälsningsarmén familjen med ett presentkort till mataffären och varsin gåva till barnen.
– Då kunde vi fira jul och det kändes bra. I år har det ena barnet redan fått sin telefon, men det andra önskar sig en ukulele. Noter har vi redan. Den där ukulelen bara måste jag få ihop till.
Det är de oväntade utgifterna som så lätt raserar allt.
Plötsligt sticker Laura händerna i håret och krafsar sig i hårbottnen.
– Huj, det börjar klia bara jag tänker på det. I skolan har de huvudlöss med jämna mellanrum och när man minst anar det måste man köpa lusschampo igen. Det är dyrt.
Alla vänner vet inte hur Lauras ekonomi ser ut, att hon också betalar av sin förra mans skulder och därför varken kan få kreditkort eller skrapa ihop extra pengar. När vänner ber familjen komma till Hoplop eller på restaurang skyller Laura på sin hälsa eller säger något vagt om tid eller ekonomin ”just nu”.
■■November: Berghäll
Under det senaste halvåret har Frälsningsarmén i Helsingfors räknat in 500 nya klienter: 100 av dem är barnfamiljer. Det vittnar om kris. Precis som det att hjälpcentret fick stänga e-posten i en vecka redan i november för att breven med begäran om hjälp var så många att man inte kunde ta emot fler.
På hjälpcentret försöker socialarbetaren Kirsi Huldén reda ut vilka som behöver hjälp mest akut.
– Visst är det förnedrande att breda ut hela sitt liv här på skrivbordet, men vi behöver veta att vi verkligen hjälper dem som har det svårast.
Julen ger ångest och när hjälpbehövande besöker Huldén tränger alla slags känslor fram: skam, glädje, ilska.
– Folk är arga, riktigt arga, men inte på oss, utan på omständigheterna och det är det raseriet som får dem att ens orka hit. En del blir förstås besvikna när vi inte kan ge allt som behövs. Hyrespengar kan vi inte erbjuda, det finns utkomststödet till för.
För att få hjälp av Frälsningsarmén ska man höra till dem som har allra minst pengar att röra sig med. En del har inga inkomster, andra får sina inkomster utmätta. Unga med nollkontrakt har ingen lön alls ibland och alla ansökningsprocesser om stöd känns svåra att tröska sig igenom.
– Efter att utkomststödet flyttat från socialbyråerna till Folkpensionsanstalten säger våra klienter att de förlorat den trygga kontakt en bekant socialarbetare varit för dem. De känner sig övergivna när ingen ser helheten, säger Huldén.
En annan grupp fattiga är de vars pension inte räcker till både mat och läkemedel.
November och december är bråda tider på Frälsningsarméns hjälpcenter. Leksaker ska kontrolleras och paketeras. Mathjälp och bidrag ska distribueras. Alla kan inte garanteras just julmat, men lite mat i alla fall.
– I fjol donerade ett företag julskinkor. De gladde många familjer, säger Huldén, som säger att också Finland verkat få en socialklass med arbetande fattiga där en lön inte räcker till ett drägligt liv.
■■December: Finland
I tio dagar vaktas julgrytor på 25 orter. Dagligen fraktas donationer – till exempel leksaker – från insamlingsplatserna och distribueras till familjer som behöver hjälp: i fjol fick 2 000 mottagare i huvudstadsregionen hjälp via grytorna.
På julaftonsmorgon samlas de sista slantarna in. På eftermiddagen bullar Frälsningsarmén upp. Bara i Helsingfors ordnas ett tjugotal julfester för dem som inte vill fira jul ensamma.
En stund tar man jul, men när aftonen är firad stuvas grytorna undan. Då fortsätter arbetet med nödhjälpen. Julpengarna – som hjälper 150 000 finländare årligen – har åtgång året om.
Laura heter i verkligheten något annat. Familjen är anonymiserad på grund av ett besöksförbud och för att barnen inte igen ska bli retade i skolan på grund av ekonomin.
Jag köper alltid den billigaste maten. Bönor skulle jag vilja använda, men dem tål min mage inte. Den billigaste köttfärsen har vi ätit så det kommer ut genom öronen, men jag kokar rotsakssoppor.
Laura
Visst är det förnedrande att breda ut hela sitt liv här på skrivbordet, men vi behöver veta att vi verkligen hjälper dem som har det svårast.
Kirsi Huldén, socialarbetare