De barn vi förtjänar
Man säger att vi får de barn vi förtjänar, men den egentliga frågan är huruvida våra barn förtjänat oss.
Ah, barnen vi förtjänar… Själv har jag tre, och de första två var till en början riktigt jobbiga. Mycket sjukdomar, tid på sjukhus, ångest och rädsla. Ett nätt litet helvete. När de väl kom ur det var de å andra sidan väldigt lätta unga människor. Visst groll fanns det väl oss emellan ibland, men mest överraskade de mig med att vara så väldigt förståndiga och snälla.
Detta ledde mig till den av mina teorier som jag tror allra mest på. Kort sagt konstaterar denna att ungars jävlighet är konstant, men med tidsmässiga variationer. Har ungen kolik kommer hen att vara mindre jobbig som tonåring, och är skrutten väldigt lätt som liten så är sannolikheten stor att hen blir satanist. Eller sannfinländare. Det är inte en komplex teori, men verkar ha det vi i forskningssvängen kallar ”predictive power”.
Nu är det dock så att jag har ett tredje barn också, ett danskt litet charmtroll. Lättare barn har aldrig funnits. Leker så gärna för sig själv, och tycker om att se på film utan att bli störd. Glömmer man att ge honom mat kommer han i något skede för att försynt kommentera att han gärna åt något, men att han nog bara kan ta från kylskåpet om jag lyfter honom. Jag är med andra ord livrädd hurdan han blir som äldre.
Samtidigt inser jag att han har rätt att bli ett absolut monster gentemot mig som äldre. När han växer upp kommer han att inse att jag, hans far, hörde till den sista generationen som hade en reell möjlighet att se till att vi inte förstörde hans planet och framtid, och att vi lät bli för att vi hade för mycket med Tinder, Instagram, och Candy Crush för att riktigt hinna.
Så sannolikheten är stor att den där lätta lilla parveln, tillsammans med de andra små, kommer att bli ett monster när han väl växer upp och inser vilken katastrof vi lämnat åt honom. Och med all rätt. För blir han klimatfascist, och konstaterar att min generation, och generationerna före oss, har förverkat vår rätt till en ålderdom genom att agera för sent, för försiktigt, eller inte alls, vem kunde egentligen lasta honom?
Man säger att vi får de barn vi förtjänar, men den egentliga frågan är huruvida våra barn förtjänat oss. Vi älskar dem, och visst gör vi vad vi kan för dem, men vi måste börja leva med det faktum att vi lämnat dem en värld som är sönder. En värld där vi inte frågade om hur det kom sig att allt det vi köpte var så billigt. En värld där vi hellre betalade mindre skatt i dag än tänkte på våra barns morgondag. En värld där vi lät storföretagen hållas, för det var ju lättare så – och vi gillade vår månadslön och de där billiga resorna till solen.
Jag älskar alla mina barn, men jag måste acceptera att det är en kärlek med förbehåll. Stred jag för miljön, så att de skulle ha en värld att ärva? Ibland, men halvhjärtat. Måste jag acceptera att min yngste kanske hatar mig och min generation när han är stor nog att förstå vad vi gjort? Jo, absolut. Och dessvärre förtjänar jag det.