Som Rubens och Delacroix i modernt rofylld tappning
Norska A K Dolvens sexton meter breda och 31 minuter långa video löper som ett tunt streck genom Galerie Anhava. Det låter pompöst, men egentligen är det ett ganska nätt verk, rofyllt och lagom sömnigt.
KONST A K Dolven
to you 1994–2018 Galerie Anhava, Fredriksgatan 43. Till den 21 december.
Norska A K Dolvens to you 1994–2018 på Galerie Anhava är en meditativ utställning som ändå inte nödvändigtvis kräver mycket av betraktarens tid. Med andra ord är den ypperligt lämpad för hektiska december månad och kan fungera som en paus i allt det jäktade springande som den annalkande julen har en tendens att förorsaka.
Som namnet antyder är det frå- gan om en helhet i vilken äldre verk kombineras med nya. Ett retrospektiv kan man ändå inte kalla det, för på Anhava visas egentligen bara tre verk. Det nyaste av dessa är visserligen en serie separat sålda målningar, men de individuella verken står inte på egna ben och samlingen utgör mest en blek parentes. Talande är att de små kvadratiska verken ser bättre ut på pressbilderna än vad de gör på galleriets vägg. Namn som touching the sky with snow on my fingertip lyckas inte ingjuta poesi i målningarna som mest ser lite borttappade ut.
Mer trovärdighet finns det dock i utställningens två andra verk. Dessa är filmer, men samtidigt också installationer och performanser. Det inledande verket, A Other Teenager (sic) från 2016, är en innovativt projicerad video med en bredd på 16 meter och en längd på 31 minuter. Det låter pompöst, men egentligen är det fråga om ett ganska nätt verk – projektionen är bara en meter hög, så videon blir som en tunt streck i det rymliga galleriet. Filmen har dessutom inget narrativ, och kan egentligen beskrivas som ett levande fotografi.
En lång rad människor i olika åldrar ligger draperade över varandra på ett sätt som för tankarna till en viss sorts lidelsefulla och dramatiska scener som målades av (manliga) europeiska konstnärer efter renässansen ända fram till modernismen. Människor huller om buller, avsvimmade och omtöcknade är en av huvudkomponenterna i till exempel Rubens och Delacroix avbildningar av eländiga händelser. Det är alltså en bekant tablå som Dolvens byggt upp av sina statister, men i en rofylld version som är sömnig och inte våldsam.
I mitten av den 16 meter långa raden ligger en ung flicka som tittar in i kameran, och hennes fladdrande ögonlock är filmens enda uppenbara rörelse. Att filmen är en halv timme lång känns inte som ett krav på betraktaren att stanna kvar, utan snarare som ett sätt att förankra filmen i performansens värld. Någon minut kunde ha räckt som filmloop, men Dolven har i stället valt att låta sin människoskulptur existera mycket längre än så. I verkligheten har filmandet inneburit domnade ben och koncentrerat stillaliggande på hårt golv, men slutresultatet i galleriet är ett lugnt verk där tiden står stilla. A Other Teenager är som en skulptur men ändå inte alls, för det är ju något platt och dessutom immateriellt. Bara en projicering, ljus som förmedlar närvaron av människor och deras kroppslighet.
I galleriets källare möter betraktaren en helt annorlunda filminstallation. Här är tiden också ett slags tema, på ett mer uppenbart sätt än i A Other Teenager. På en tv-skärm syns en liten flicka, hon står på en glatt stenplatta på en äng och på ett barns sätt rör hon sig förstrött, medveten om kamerans närvaro men ointresserad av den, försjunken i egna tankar. Ett fotografi på väggen förpassar filmen till det förgångna: stenplattan finns avbildad men den är övervuxen av lav och mossa, på väg att slukas av naturen. Plötsligt ter sig den lilla flickan oändligt långt borta, som om man tittade igenom fel ända av ett teleskop. Enligt utsago har 14 år förflutit mellan film och fotografi, och om en stenplatta förändrats så här mycket, vad har då inte hänt med en liten flicka?
Trots att installationen är placerad under jord i källarvåningen är det ändå verket som gett utställningen sitt namn, to you 1994–2018. Det är inte alltså bara en slump att det känns som det centrala verket i denna lite ojämna utställning – Dolven konstaterar samma. Det är fint och intressant att det mest emotionella verket nästan alltid lyser klarast, till och med i en riktigt minimalistisk helhet.
I verkligheten har filmandet inneburit domnade ben och koncentrerat stillaliggande på hårt golv, men slutresultatet i galleriet är ett lugnt verk där tiden står stilla.