Sagor för en ny tid
Omsorgen om bokens form är klen, men det finns höjdpunkter i Milena Parlands samling med festsagor.
Barnlitteratur som bemöter det faktum att Finland är ett mångkulturellt land är mer än välkommen. I Jadekaninens gryta samlar Milena Parland tolv festsagor med olika ursprung för att uppmärksamma att en rad högtider firas sida vid sida i vårt land. Boken knyter an till ett projekt föreningen Ad Astra inledde för ett decennium sedan och riktar sig till skola och förskola. En festkalender på www.festkalendern.fi erbjuder information om när högtiderna infaller och bakgrundsfakta.
Dessvärre har sagosamlingen en överhängande smak av pekpinne. Den tunga layouten gör därtill texten svårforcerad och tungläst. Ramberättelserna skapar mer distans än närhet med sin berättelse-i-berättelsen-struktur. De frimärkssmå vinjetterna och de amatörmässiga stämningsbilderna med tjocka vita ramar av Peik Bäckström gör inte sagorna rättvisa. Det är verkligen synd, eftersom sagorna hade varit värda ett bättre öde.
Luciafirandet, månfesten med rötter i buddism, lövhyddohögtiden sukkot placerad i höghusmiljö i Finland, ljusfesten diwali, halloween och allhelgona, julen, kinesiskt nyår och judisk pesach är några av de högtider som får en saga eller legend återberättad. Barn har inkluderats i processen och det finns en rad förankringar i finländsk mylla, som i dialogen mellan höghusgrannen Fru Wolff och Ninni, som vill bygga sin egen lövhydda i ”Kojan med stjärnhål”. På höghusgården pågår byggarbeten och platsen där lövhyddan brukar stå är borta, kvar finns bara en grop.
”Hårda klackar slog taktfast högre upp i trappan. Två magra nylonben dök upp och sedan en marinblå jacka. En guldknapp, två, tre och fyra. Det var fru Wolff från femte våningen. Håret seglade högst upp i en hård knut mitt på huvudet. Fru Wolff vände sina stela ögon mot Ninni och väste. ’Varför så sur i dag, min lilla vän?’ Ninni tittade på fru Wolffs glänsande guldknappar och sa sakta: ’Minns du kojan på gården? Jag vill bygga en koja en sukkah för min fest, men hela gården är borta!’ Fru Wolffs röst steg och lät som en gaffel mot porslin: ’Lilla Barn! Vi har en gro-op. Inte har jag någonsin bott i en hydda och så här trevlig är jag! Det finns finare fester.’ ”
Just den sagan är en av samlingens allra bästa, då den effektivt gestaltar den anpassningsprocess från båda parter som pågår. Milena Parland är ingen oäven berättare, det har hon visat prov på tidigare, därför är det olyckligt att omsorgen om bokens form är så klen. Sagorna står inte helt på egna ben, det kompletterande nätmaterialet är nödvändigt för att bättre förstå dem. Om boken fått en annorlunda och mer uppdaterad visuell form hade helheten varit mer i takt med sin tid.