Alla zingaresca – vad betyder det egentligen?
Det är ett synnerligen angeläget ämne violinisten Miritza Lundberg lyfter upp i sin konstnärliga doktorsexamen, skriver Tove Djupsjöbacka.
KLASSISKT/FOLKMUSIK Miritza Lundbergs andra doktorskonsert
Miritza Lundberg, violin och sång; Kiril Kozlovsky, piano; Yaroslav Makarich, gitarr; Jasmine Valentin, gitarr; Vesa Ojaniemi, bas; Miska och Alicia, dans och sång. Musikhuset, Sonore 12.12.
Zigeunerweisen, Tsiganskaja Rapsodija, Rondo alla zingarese... Exemplen på hur romermusiken tolkats i mer klassisk tappning är otaliga. Romerelementet förekommer i många konstarter som något exotiskt, ofta något som representerar eldigt temperament och en bild av frihet.
Det är ett synnerligen angeläget ämne violinisten Miritza Lundberg lyfter upp i sin konstnärliga doktorsexamen, där hon granskar uttryckligen bilden av romer i den västerländska klassiska musiken, samtidigt som hon speglar den i traditionellt violinspel i olika romerkulturer. Under sin andra doktorskonsert styrde Lundberg kosan österut, mot Ryssland och närliggande områden. Det fylliga programbladet poängterade bland annat skillnaderna mellan den musik romer framfört sinsemellan och den musik de framfört för publik, något som är extra värdefullt att höra om från en som kommer inifrån romerkulturen.
Till sin karaktär gick de valda musikstyckena i relativt liknande färgskala, trots att både verk från 1800talet och nutid fanns med. Det var alltså ett trevligt val att knyta ihop tre av dem till en lite sonatliknande helhet, jag fascinerades mest av den ”långsamma satsen” Orientale där tongångarna stundvis påminde om tredje akten i Verdis opera Aida som utspelar sig i Egypten, ett annat klassiskt exotifieringsexempel. Lundberg excellerar i traditionella virtuosnummer med flinka fingrar och synnerligen god energi i rytmen, men denna gång blev det också många nummer i mer cantabilestil, som Fritz Kreislers version av Dvoraks sång eller den eleganta Kol Nidrei i Mikhail Erdenkos version. Kiril Kozlovsky ackompanjerade energiskt och njutbart vid pianot i nästan alla nummer. Tjeckiskan Sylvie Bodorovas Dza More var kvällens enda verk för soloviolin, ett nutida verk som ändå var tydligt släkt med resten av repertoaren, även om det emellanåt lät lite väl halsbrytande.
En så här massiv dos av karaktärsstycken i följd är på sätt och vis rätt magstarkt, samtidigt som det driver en att fundera kring de viktiga frågorna på djupet. Hur föreställer vi oss olika folkslag och varför?
Exotik och verklighet
En så här massiv dos av karaktärsstycken i följd är på sätt och vis rätt magstarkt, samtidigt som det driver en att fundera kring de viktiga frågorna på djupet. Hur föreställer vi oss olika folkslag och varför? Hur ska man förhålla sig till sådana här exotifierande 1800talsnummer i dag? En parallell finns i den klassis ka baletten, där 1800talsklassikerna har inslag av såkallad karaktärsdans. De romerexotifierande violinnumren målar ofta upp en lite klichéaktig bild av den eldiga virtuosen, som kanske inte alltid har så mycket att göra med romernas verklighet, varken i dåtid eller nutid.
Lundberg avrundade konserten med att visa upp den andra sidan av sitt musikerskap, romermusikern som både spelar, sjunger och dansar. Det blev fler virtuosartade nummer i mer folklig stil, bland dem klassikern Kaksi kitaraa med dess snabba löpningar och intensiva accelerandon. Själv njöt jag speciellt av att höra Lundberg sjunga – i en annan genre och med ett annat instrument ser man helt andra sidor av henne. Samarbetet med musikerna löpte som smort och speciellt gitarristen Yaroslav Makarich var en intressant ny bekantskap. Miritzas barn Miska och Alicia medverkade med både sång och dans, bägge på utmärkt nivå. Att se familjen musicera ihop återknyter till andra viktiga frågor Lundberg lyfter upp. Musiken har traditionellt varit viktig inom romersamfundet, samtidigt som den varit ett av få yrken där romer accepterats – och beundrats, vilket hörs i de klassiska romerinspirerade alstren.