Öppet om mamma och farmor
■ Sirpa Kähkönen och Kjell Westö är två författare som båda behandlar Finlands historia i sitt författarskap. De porträtteras i varsin dokumentär av Laura Joutsi och J.P. Pulkkinen och Westö-dokumentären (på finska med svensk textning) sänds på tv i kväll. Kähkönen sändes förra lördagen och finns på Arenan.
Det är förvisso en mångsidigt och välproducerad dokumentär som belyser Kjell Westö ur alla de synvinklar som brukar tas upp när han porträtteras. Det handlar om Westö som Helsingforsskildrare och skildrare av Finlands historia, hans klassmedvetenhet som kommer sig av att hans egen familj och släkt gjort en klassresa. Fotbollen finns med, och framför allt musiken som är central både i hans liv och böcker – han spelar själv gitarr. Hans framgångar, Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris, uppmärksammas liksom det har grävts i arkiven och hittats rätt bedårande fotografier och klipp från barndom och ungdom.
Westö intervjuas både i förorten och vid stranden i Helsingfors och på sommarstället i Nagu. Vi får följa med på författaraftnar och på resa utomlands där Westö visar sig tala flytande spanska. Och vi får en glimt av hans privata jag hemma där han umgås med sonen Calle som också skriver, och frun Lena Frölander-Ulf som är barnboksförfattare. Den andra sonen Benjamin möter han på fotbollsplanen.
Det är oftast samma saker som tas upp när författare och andra offentliga personer i allmänhet porträtteras, och också den här dokumentären berättar den historia som brukar berättas när det handlar om Kjell Westö. Det här är mer ett konstaterande än en invändning, vi har alla vår livsberättelse, och dokumentären vänder sig också till en publik som inte kan förutsättas ha så stora förhandskunskaper.
Ny information bjuder Westö på när han går in på saker som han inte har talat om offentligt tidigare. En sådan sak är mammans psykiska sjukdom, som visar sig vara en nyckel till varför han ofta behandlar psykiska problem i sina böcker. Han berättar också om hur han som ung kände skam över sin österbottniska farmor när hon besökte Helsingfors och bara kunde tala dialekt. I dag skäms han över att han skämdes – farmoderns företagsamhet var förutsättningen för hans pappas klassresa.
Det absolut intressantaste i programmet är ändå när Westö talar om sin kreativa process, hur historierna måste få ta sin tid att mogna i det undermedvetna tills de är färdiga att skrivas ner. Han visar upp strukturkartor där varje scen i romanen beskrivs i korthet. Just skrivandet hade man gärna hört honom tala mer om, men det kanske anses för nördigt för en bred publik?
Temakvällen avslutas med Westös favoritfilm Vi som älskade varann så mycket av Ettore Scola från 1974. Westö motiverar valet med att det är en film som influerat hans eget berättande. Yle Teema 21.01, repris måndag 14.13, onsdag 23.40 och 4.1 13.50