Turners sol över imperiets mörker
Den brittiska konstnären J. M. W. Turners målningar badar i ett varmt, gyllene sken som fungerar bättre än någon dagsljuslampa. Men finns det alls någon hare på den berömda målningen med lokomotivet?
Solen, den som aldrig skulle gå ner över brittiska imperiet, är ständigt närvarande i J. M. W. Turners målningar. Midvintern är inte en prövningens tid bara i Norden. Också i London täcker blytunga moln om vintrarna himlen i dagar i sträck, allt medan ett beklämmande duggregn sugs in i duffelrockarna. Men Turners sol lyser upp tillvaron märkbart för en som är trött på det gråa. Samtidigt kan man inför hans tavlor begrunda imperiers uppgång och fall, industrialismens framfart i naturen – och den lilla harens osäkra öde framför lokomotivet som rusar fram på en av hans berömdaste målningar.
Den nästan osannolika gula färgen – som innehåller bland annat urin från indiska kor som levt på mangolöv – är en av orsakerna till att Joseph Mallord William Turner i dag räknas som en av historiens största bildkonstnärer. Av engelsmännen uppnår kanske endast Tur ners samtida, John Constable, samma status. Mike Leigh som regisserat succéfilmen Mr. Turner har sammanfattat konstnärens storhet: ”den här mannen var en revolutionär… och samtidigt var han tidlös.”
Om man inte har möjlighet att besöka Tate Britain eller National Gal lery i London – och medan vi i Finland ännu väntar på en första Turnerutställning – kan man på stadsbiblioteket låna Andrew Wiltons Turner in His Time. Öppna vilket uppslag som helst och låt dig dras in i Turners värld: du kan blicka ut över det eviga Rom från en balkong i Peterskyrkan i sällskap med Michelangelo, eller se ner över Themsen från Richmond Hill.
Om du vill ha dramatik i tillvaron kan du däremot låta dig för en stund dras in bland vågorna i den stormiga Engelska kanalen – men kom ihåg att det finns en allvarlig risk för att du blir sjösjuk. Eller, om du har lust att dra paralleller med den tid vi fortfarande lever i, kan du betrakta motsättningarna som uppkommer när den industriella världen krockar med orörd natur. När du beundrar ljuset i de protoimpressionistiska romantiska mästerverken glöm mer du garanterat vintermörkret. Och att färgen möjligtvis framställts av kourin.
Revolutioners dramatik
J. M. W. Turner föddes 1775, fem år före det 1780tal då den industriella revolutionen tar fart. Historikern Eric Hobsbawm skriver att det är nu ”för första gången i mänsklighetens historia som den produktiva kraften i de mänskliga samhällena befrias från sina bojor” och de därmed blir ”kapabla till den konstanta, snabba och till denna dag outsinliga kapaciteten att producera människor, va
ror och tjänster”. Men det var inte bara den industriella revolutionens vågor som sköljde över Turners värld. När han var fjorton år gammal exploderade också en annan avgörande revolution – den franska – som visade massorna att den gamla ordningen faktiskt kunde omkullkastas. Och i bakgrunden, genom hela Turners liv, rör sig historien mot det europeiska revolutionsåret 1848 som inträffade tre år före hans död.
De teknologiska och ekonomiska framstegen var under Turners dramatiska tid otaliga och för den som bodde i den framväxande globala kapitalismens största stad och hade möjligheter att resa och se världen var det en otrolig epok att leva i. En gammal värld började ge vika och en ny formas, med all den turbulens det innebar. I vissa av Turners målningar anar vi också därför en längtan till en annan, lugnare värld, samtidigt som konstnären tydligt är imponerad av den nya tidens möjligheter. Det är den energin som får mig att dras till Turners konst – han lyckas briljant med att på ett tidlöst sätt avbilda samhällets motstridiga impulser.
Hemma i världsmetropolen
London, där Turner föddes som son till en företagsam barberare och en psykiskt sjuk mor var Europas överlägset största stad som redan då stoltserade med en miljon invånare. Den närmaste konkurrenten Paris kom långt efter med sina femhundratusen människor. Det hette – liksom det hade sagts om Spanien på 1500- och 1600-talen – att solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet. Decennierna före och efter att Turner kom till världen hade varit avgörande för att det blivit så. På 1760-talet hade britterna utgått som segrare i sjuårskriget och därmed gjort slut på den franska dominansen i Europa. Storbritannien var nu den ledande kolonialmakten. Trots att det amerikanska självständighetskriget innebar att britterna snart förlorade herraväldet över betydande amerikanska kolonier fanns det inget tvivel om britternas globala makt. Och för att upprätthålla hegemonin var herraväldet över haven avgörande.
Det var mycket riktigt från Themsens dockor som flest fartyg seglade ut för att erövra en värld som fortfarande var långt ifrån kartlagd. Floden var en motorväg ut till de vida världshaven och hav och skepp är som känt frekventa motiv hos Turner.
Ett av mästerverken, som visserligen inte föreställer Themsen utan floden Tyne i Newcastle, är ”Keelmen Heaving in Coals by Night” (1835), där den industriella tidens kontraster också framträder. En blek måne lyser, tillsammans med eldslågor från stränderna, upp floden och skeppen. Turner är medelålders så han målar den, men temat går tillbaka till konstnärens barndom vid Themsens stränder.
Den lilla haren springer
Imperiers uppgång är alltid kopplat till deras fall och det var bildade britter ytterst medvetna om. De ville ofta se den brittiska imperialismen i kontinuitetens ljus och jämförde sig därför med sina föregångare. Imperium och förfall är mycket riktigt närvarande också hos Turner. Samtidigt finns i Turners konst något som går utöver imperiers öden. Ett ständigt viktigt tema är nämligen också de för oss i dag bekanta destruktiva elementen som följer med ekonomisk tillväxt och aktualiseras när en industriell värld kolliderar med naturen.
Ett exempel på det här är tåget som rusar över järnvägsbron i idylliska Maidenhead i ”Rain, Steam and Speed – The Great Western Railway” (1844). En liten hare springer för sitt liv framför det ångande loket. Djurets överlevnadsmöjligheter har debatterats livligt. Hinner haren över, kan den gömma sig, eller är det redan för sent? Eller finns där en hare över huvud taget? Att hitta det stackars djuret i den något suddiga målningen (ett paradexempel på Turners briljanta senare stil som många samtida kritiker avskydde) är inte helt lätt. Dunlop Leslie som kände Turner bekräftar harens existens och ger en sympatisk beskrivning av konstnären:
”He used rather short brushes, a very messy palette, and standing very close up to the canvas, appeared to paint with his eyes and nose as well as his hand. Of course he repeatedly walked back to study the effect. Turner must, I think, have been fond of boys, for he did not mind my looking on at him; on the contrary, he talked to me every now and then, and pointed out the little hare running for its life in front of the train”. (Han använde rätt korta penslar, och stod så nära duken att han såg ut att måla lika mycket med ögonen och näsan som med handen. Ofta tog han förstås ett steg bakåt för att studera effekten. Jag tror att Turner gillade små pojkar, för han stördes inte av att jag tittade på honom: tvärtom pratade han med mig ibland, och pekade ut den lilla haren som springer för livet framför lokomotivet.)
Geniet i arbete
Beskrivningen av den arbetande konstnären är intressant dels för att Turner ofta beskrivits som tvär och asocial, dels för att den ger en bild av det ”skapande geniet”. Det är nämligen under Turners tid som just ”geniet” (Michelangelo och Caravaggio hörde till de ovanliga föregångarna) på allvar träder fram. Och Turner, en av de relativt få riktigt stora engelska bildkonstnärerna, vet att han hör till dem.
Det konstnärliga geniet har fördelen att inte tvingas bli den framväxande marknadens slav: konsten är inte en vara som ska tillfredsställa en bredare, banal publik. Inte heller är den industriella tidsålderns konstnärliga geni tvungen att expediera den beställning på ”nytta” som en praktisk epok kräver av skapande yrkesmänniskor som arkitekter eller ingenjörer. Geniet erbjuder i stället världen sin konst som ett uttryck för vad som finns inuti konstnären, vare sig världen beställt det eller inte.
Det här var och är givetvis inte många förunnat. Men den exceptionellt begåvade Turner blev vid en mycket ung ålder invald i Royal Academy och fick snabbt licens att skapa för skapandets skull. Han var också framgångsrik bland den konstköpande eliten. Den introverta och ambitiösa Turner kunde alltså tidigt koncentrera sin energi på att avbilda sin samtid men också på att teoretiskt utveckla konsten. Hans ambition var alltid att komma längre än sina föregångare.
Solen i centrum
Solen, den som aldrig ska gå ner över imperiet, är mycket riktigt ständigt närvarande i Turners målningar. Midvintern är inte en prövningens tid bara i Norden. Också i London täcker blytunga moln om vintrarna himlen i dagar i sträck, allt medan ett beklämmande duggregn sugs in i duffelrockarna. Då kan staden – om man inte befinner sig i en av de vackra parkerna – framstå som en grå och ganska trist plats. Men till exempel på National Gallery skimrar, skymtar eller lyser Turners sol upp tillvaron märkbart för en som är trött på det gråa. Man inser snabbt att det som definierar mycket av Turners konst är just den ständigt närvarande solen.
Till exempel delar den knivskarpt itu bilden av Karthagos hamn i ”Dido Building Carthage” (1815). På den vänstra stranden ser vi tydligt drottning Dido med den stigande solens strålar vilande på en bar arm. Drottningen är i färd med att överse byggandet av det växande imperiets huvudstad. På den högra stranden träder Didos döde makes Sicheus’ gravmonument fram ur skuggorna. Staden som reser sig på bägge sidor om vattnet är i färd med att vakna.
Scenen som Turner avbildar är ur Vergilius episka dikt Aeneiden och den hänger, i enlighet med Turners testamente, bredvid Claudes the ”Embarcation of the Queen of Sheba” (1648) på National Gallery. Claudes konst hade nämligen ett avgörande inflytande på Turner. John Julius Angerstein, en rik handelsman som ägde Turners konstverk innan National Gallery köpte det, berättar hur han en gång hittade en gråtande ung Turner framför Claudes tavla. Turner lär ha förklarat sitt känslosvall genom att säga: ”Jag kommer aldrig att kunna måla någonting som liknar den bilden”. Med facit på hand vet vi att det kunde han. Turners sol lyser fortfarande starkt på vår mångfasetterade och motstridiga samtid trots att den för länge sedan gått ner över imperiet han föddes i. Mike Leighs film ”Mr Turner” finns på Yle Arenan fram till 28 december