Svaga signaler om att slopa finskan
Nya trender i ungdomars språkstudier och språkanvändning kan innebära helt nya framtidsscenarier.
Del två av Magmas egen ungdomsbarometer bland finlandssvenska ungdomar handlar om deras språkliga identitet och språkanvändning.
Hela 75 procent av de 800 ungdomar i åldern 15–19 som har svarat säger att de talar enbart svenska hemma. 24 procent uppger att de talar lika mycket svenska och finska hemma.
Det finns regionala skillnader: Åland och Österbotten är väldigt svenska men också i Nyland säger 60 procent av dem som svarat att de talar enbart eller mest svenska hemma. De språk ungdomarna använder utanför hemmet och familjen har större variation och här blir finskan och engelskan vanligare. Ändå uppger 71 procent att de talar enbart eller mest svenska också i sin omgivning. Enligt Magmas analys kan det delvis förklaras av att största delen av dem som svarat, 80 procent, går i skola och alltså visats mycket i en svensk miljö.
Men i barometern var Österbotten överrepresenterat och Nyland underrepresenterat och det har påverkat resultatet.
Kommentarerna i diskussionen efter presentationen av barometern av professor Marika Tandefelt och undervisningsrådet Pamela Granskog andades även en viss skepsis: Kan det faktiskt vara så här bra?
Det är förstås möjligt att det bland de 800 som svarat finns en stor andel språkligt medvetna och intresserade – det kan man inte veta. Däremot vet vi att det var svårt att få ihop de 800 deltagarna.
I barometern har hela Nyland slagits ihop till ett område, vilket också kan påverka slutresultatet. Huvudstadsregionen är väldigt tvåspråkig. Om man ser enbart på Helsingfors så är fördelningen i samma åldersgrupp som i barometern sådan att över hälften kommer från tvåspråkiga familjer med svenska och finska som språk. Drygt 40 procent har helsvenska familjer.
En intressant trend i barometern handlar om engelskans roll, som tycks bli allt större. Hela 24 procent uppger att de talar engelska i sin omgivning – men det är oklart var, med vem och i vilka situationer. Det tycks i alla fall vara så att de svenskspråkiga ungdomar som inte kan finska eller tycker de kan finska dåligt har allt lättare att ta till engelskan i stället.
Det visade sig i diskussionen om barometern att det har blivit vanligare att i skolan välja B-finska, alltså en kortare kurs. Det kan förstås ha många förklaringar. De som kan finska riktigt bra – kanske som ett andra modersmål – kan tänka att det är onödigt att ödsla så mycket tid på finskan. Andra som har svårare med finska kan redan under skoltiden tänka att de ändå kommer att söka sig bort från Finland.
Vi vet att finlandssvenska ungdomar har en större benägenhet att studera och jobba utomlands än de finskspråkiga, bland vilka det också har blivit vanligare att flytta utomlands. Om inställningen till finskan bland vissa svenskspråkiga ungdomar nu håller på att förändras så att man mer eller mindre överger finskan kan det få vittgående konsekvenser. Där är vi inte än. Det gäller också att komma ihåg att många rör sig obehindrat mellan svenska och finska.
Engelskans dominans bland de främmande språken har varit klar länge. När den obligatoriska svenskan slopades i den finska studentexamen var ett argument att det skulle stödja intresset för tyska och franska. Vi vet att det inte alls gick så. Också i svenskspråkiga skolor finns på vissa håll en oro för det låga intresset för kurserna i tyska och franska.
Studentexamen kommer i framtiden att spela en större roll i intagningen till högskolorna. Det spelar också en viktig roll. Ungdomar är pragmatiska och väljer ämnen utifrån vad de tror kan hjälpa dem att komma vidare.
Det finns signaler och trender som tyder på att inställningen till vilka språk man ska kunna och hur man använder de språk man kan håller på att förändras. Det finns ingen anledning att måla fan på väggen, men det är klokt att vara lyhörd. Den gamla sanningen att det är bra att lära sig så många språk som möjligt finns kvar. Det gäller också finska.