Pekka Haavisto sade vad många andra sagt – men reaktionerna flippade ut
”En förklaring kan vara Yles senaste opinionsmätning. En annan förklaring är identitetspolitikens intåg.”
Under den dryga månad som Pekka Haavisto varit De grönas ordförande har han otaliga gånger fått frågan vem han skulle kunna regera tillsammans med. Det har övriga partiledare också. Men nu flippade allt ut. Efter en intervju i Maaseudun Tulevaisuus upprepade Haavisto ungefär vad han sagt tidigare, och det kunde ha passerat, men det gjorde det inte.
Det plockades upp att Haavisto inte utesluter Sannfinländarna som parti i förväg. I en kommentar spekulerar tidningen Demokraatti om att Haavisto kanske inte skulle utesluta nazister. ”Välkommen in i politiken nazister. I Finland finns en toppolitiker, som inte i förväg utesluter samarbete med er.”
Det går onekligen på höga varv nu.
Dags för lite is i magen och att titta på vad som sagts och inte sagts. Låt oss till exempel gå tillbaka till partiledardebatten hos Finlands näringsliv EK i november, med transkription och allt.
Partiledarna fick frågan om de skulle sitta i samma regering som Sannfinländarna. En röst hörs protestera – det är Sari Essayah (KD) som undrar varför man pekar ut ett parti.
Några andra partiledare är inne på liknande linje.
Vänsterförbundets Li Andersson säger så här:
”Det här är en underlig fråga, för när vi i Vänsterförbundet bedömer vilka partier vi sannolikt kan samarbeta med, så bedömer vi politikens innehåll. Bedömer vi Sannfinländarna så ser vi att de för en ekonomisk högerpolitik och en invandringspolitik som enligt oss strider emot människovärdet. Men er fråga gällde inte politiskt innehåll, utan förhållningssättet till ett enda parti. Jag ser inte hur demoniseringen av ett parti skulle främja debatten om politikens sakinnehåll”, sade Andersson: ”Låt oss hellre tala om innehållet, så ser folk skillnaderna.”
Liknande svar gav Juha Sipilä (C): ”Jag ser det inte heller som sannolikt (att Centern skulle regera med Sannfinländarna), men jag ser det som ytterst oroväckande att man i det här skedet blockerar – vi har fem månader till val – att man blockerar i det här skedet. Jag ser det inte sannolikt, men jag blockerar inte”, sade Sipilä.
Och Haavisto då? Så här löd hela hans resonemang i den panelen:
”Själv tänker jag så, att varje parti kan föra fram bara vad de själva tänker göra. I De gröna är läget det, att om vi sitter i regeringsförhandlingarna, så kommer vi att kräva ett mycket detaljerat regeringsprogram. (...) Vår partidelegation behandlar det sedan. Om det i regeringsprogrammet skulle finnas rasistiska betoningar, invandringsfientlighet, om man i programmet skulle förhålla sig ne- gativt till bistånd och att hjälpa världens fattiga, då tror jag inte att programmet skulle få De grönas stöd”, sade Haavisto.
”Så det skulle se svårt ut?” frågade moderatorn.
”Någons åsikt skulle tvingas ändras”.
SDP:s Antti Rinne svarade i samma debatt att han ser värdegrunden som viktig, och att när han lyssnat på Jussi Halla-aho så verkar värdegrunden ligga långt bort. ”Det är svårt att föreställa sig att sitta i samma regering som Jussi(Halla-aho).”
Alltså: ”svårt att föreställa sig”. Likheterna i svaren är större än olikheterna.
Man skulle kunna kalla det för det klassiska svaret i finländsk politik. Alla reportrar vet hur svårt och ovanligt det är att någon partiledare låser sig totalt gällande något parti. Det har sina för- och nackdelar. Med jämna mellanrum flaggas det för blockpolitik, för att väljarna i förväg skulle få konsumentinformation om hur regeringen och regeringspolitiken kommer att se ut. Det har sin poäng, men krisen i Sverige har fått många att lämna tankarna därhän, och det syns i hur partiledarna nu svarar.
Varför väckte Haavistos intervju sådana reaktioner nu, men inte Li Anderssons svar tidigare?
En förklaring kan vara Yles senaste opinionsmätning, där De gröna såg ut att ha återhämtat sig. Haavisto har inom ett par veckor gått från att ha legat under radarn till att ha en måltavla på ryggen.
En annan förklaring är identitetspolitikens intåg. Det tävlas om hurudan man är, vilken image man ser ut att ha, vad man är emot – inte bara vilka målsättningar man har i sin politik. I det sammanhanget råkar Haavisto representera det äldre gardets politiker som torrt närmat sig frågan
Med jämna mellanrum flaggas det för blockpolitik, för att väljarna i förväg skulle få konsumentinformation om hur regeringen och regeringspolitiken kommer att se ut. Det har sin poäng, men krisen i Sverige har fått många att lämna tankarna därhän, och det syns i hur partiledarna nu svarar.
via politiskt innehåll, som man gjort förr i världen.
Men vi kan troligen skingra oss, för här fanns inte så värst mycket att se.