Beröringens betydelse
Hur kommer det sig att så många olika människor blir tårögda då de får en oväntad och öppenhjärtig kram?
Att åka tåg med mitt barn innebär för mig en helt ny studie i mänskliga möten. Hon har ännu inte socialiserats in i tågvagnarnas tystnad, utan insisterar på att presentera sig, mig och medhavt mjukisdjur för mer eller mindre alla medpassagerare. Och jag tvingas också vara social genom att försöka avvärja hennes small talk med dem som vill vara i fred, själv prata med dem som hon får kontakt med och i många fall översätta det hon säger för dem som inte förstår hennes svenska.
I de fall hon får kontakt brukar hon inte nöja sig med att prata, utan det händer ibland att hon klättrar upp i medpassagerares famn och ger dem en lång kram, vilket anmärkningsvärt ofta leder till att jag diskret får titta bort medan min dotters nya vän blinkar bort tårar. Första gången det hände tänkte jag att hon hittat någon som extra mycket behövde en kram just den dagen, eller att det är rörande att få ett sånt förtroende av ett litet barn man inte träffat förr. Efter några år av tågresor (min dotter fyller tre år i dag) börjar jag inse att det verkar finnas anmärkningsvärt många som behöver en kram. Men hur kommer det sig att så många olika människor blir tårögda då de får en oväntad och öppenhjärtig kram?
Taina Kinnunen skriver om finländares förhållande till beröring i sin bok Vahvat yksin, heikot sylityksin – Otteita suomalaisesta kosketuskulttuurista. Titeln kommer från det finska proverbet ”Vahvat kestää yksin, heikot sylityksin” (ungefär ”de starka klarar sig själva, de svaga i en famn”) och i boken beskriver Kinnunen den beröringsfattiga kultur som finns i Finland och som håller på att förändras. Hon inleder med att slå fast att beröring kan vara ett tabu att tala om eftersom det avslöjar skam, längtan och smärta. Längtan efter, eller snarare behovet av, positiv beröring beskriver hon kan kännas skamfullt eftersom känselsinnet, som är det sinne som starkast aktiveras vid beröring, länge klassats som det lägsta av våra sinnen (och synen som det högsta av dem). Känselsinnet har kopplats ihop med barndom och kvinnlighet och att förlita sig på det eller prioritera det har setts som ett tecken på svaghet.
Beröring är ändå livsviktigt. Kinnunen skriver att positiv beröring påverkar det parasympatiska nervsystemet och frisläpper oxytocin i kroppen, det i sin tur minskar stress, stärker immunsystemet och lindrar smärta. För det lilla barnet är beröring en förutsättning för en trygg utveckling.
Kinnunen har studerat beröring via minnesberättelser och upptäckt att beröringen (kramarna) i vardagen härstammar ur en vana snarare än ur spontana känslor. Minnesberättelserna vittnar om hur de här vanorna skapas i barndomen, men att det också är ganska lätt att bryta de vanorna om man bara kommer på tanken att göra det. Det vanligaste exemplet är äldre personer som berättar att de inte har minnen av att deras föräldrar skulle ha kramat dem, men som sedan själva kramar sina barn eller barnbarn. Ett annat exempel är att man lärt sig vardagsnärhet och beröring via husdjur.
Att en vana av positiv beröring i vardagen går att skapa är förtröstansfullt och eftersträvansvärt, även om den i de flesta fall inte involverar att krama främmande människor på tåg.