Good bye 1968?

Motrevolutionen syftar till att bryta 68-generationens dominans. Målsättningen är att etablera en konservativ högerradikal hegemoni.

Det 50-åriga minnesåret av 1968 går mot sitt slut. Arvet från 68 har stötts och blötts: Var 68 primärt en vänstervåg med krav på ekonomisk rättvisa, solidaritet med förtryckta grupper och kritik av kapitalismen? Eller var 1968 snarare en vänsterliberal kulturell frihetsrörelse där individens frigörelse från dominerande auktoriteter och strukturer lämnat det största samtida avtrycket?

1968:s ”flower and power” slog olikartade skott. Glöden i det radikala ekonomiska jämlikhetsprojektet har falnat hos vänstern alltsedan 1980-talet med stöd för ekonomiska avregleringar och marknadsliberal politik. Den postmaterialistiska kulturvänsterns ekologism, antirasism, feminism och hbtq-rättigheter framstår som det i samtiden mest livskraftiga testamentet.

Paradoxalt nog tycks 68 i dag ha en större betydelse för den radikala högern än vänstern. Idémässigt representerar 1968 motpolen till de högerradikala partiernas nationalistiska och värdekonservativa idévärld. När Jimmie Åkesson efter det svenska riksdagsvalet intervjuades i Skavlans talkshow fick han frågan om Sverigedemokraterna hade bidragit till samhällets polarisering.

Fredrik Skavlan exemplifierade med ett inlägg på Facebook av SD:s gruppledare i riksdagen Mathias Karlsson. Enligt Karlsson beror inte den ökade samhälleliga splittringen på SD: Ansvaret ligger på de vänsterliberala, som ”på riktigt är på väg att slita isär vårt samhälle och leda oss ut på ett sluttande plan som inte kan sluta i något annat än en bottenlös ravin av hat, splittring och våld”. Enbart nationella patrioter kan rädda landet: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

På frågan om inte språkbruket var överdrivet och mera lämpat i en krigsförklaring svarade Åkesson: ”Det är ju ett kulturkrig som pågår. Nu är det 50 år sedan 1968-revolutionen och 68-generationen har påverkat samhället i en riktning där nationen är något fult, där nationell identitet är något fult.”

Idén om en kulturkamp är inte unik för SD. Bland andra Jörg Meuthen, en av ledarfigurerna i Alternativ för Tyskland, har torgfört AfD som en kontrarevolutionär konservativ kraft som gör upp med den röd-gröna 68-generationen.

68 har dragit ner Tyskland i smutsen med individualism, feminism, ekologism, sexuell frihet medan AfD är ”stolta över att vara tyskar, och (vi) står för värderingar som plikt, ordning och ansvar”. Det finns många gemensamma element i de europeiska 68-rörelserna, men även skillnader. Den tyska 68-generationen förde fram föräldragenerationens tystnad och förljugenhet över nazismen. Röster inom AfD anklagar dem för att ha etablerat en politisk kultur präglad av skuld. Samtidigt trivialiserar AfD den nazistiska perioden som en liten fläck i en i övrigt framgångsrik tysk historia. Paralleller kan dras till JeanMarie Le Pens beskrivning av Förintelsen som en historisk detalj.

Motrevolutionen syftar till att bryta 68-generationens dominans. Målsättningen är att etablera en konservativ högerradikal hegemoni. Det högerradikala hämtar, något överraskande, inspiration av vänsterns strategier för att nå inflytande på 1970-talet. Man lär sig av fienden.

Mattias Karlsson har vid upprepade tillfällen hänvisat till en av vänsterns husgudar, den italienska teoretikern Antonio Gramscis idéer om att makt inte nås genom våld, utan genom att infiltrera och dominera kulturskapande och påverkande institutioner. Karlsson säger: ”Att ta plats i riksdagen är enbart ett delmål, utan målsättningen är att nästla sig in i skolan, kulturlivet och medierna.” Något som vänstern gjorde på 1970-talet genom att ”marschera in i institutionerna”. Den långsiktiga strategin är att etablera ett nationalkonservativt tolkningsföreträde i samhället och erhålla det som den svenska författaren Lars Gustafsson kallat ”problemformuleringsprivilegiet”.

Denna strategi har sitt ursprung i den franska nya högerns (La Nouvelle Droite) ideologi. Alain de Benoist, som är rörelsens främste företrädare, presenterade redan på 1980-talet idéer om det metapolitiska inspirerad av Gramsci. För att bli framgångsrik måste man få makt över tanken och etablera ett tolkningsföreträde om vad som är samhällets problem och hur de ska lösas. Invandring, multikulturalism och islam formulerades av den nya högern som Europas existentiella hot.

Vilka vapen används i ett kulturkrig? Syftet är att forma den politiska debatten och nå inflytande inom olika samhällssektorer. Mattias Karlssons dröm är en bred socialkonservativ folkrörelse, som allierar sig med värdekonservativa författare, musiker och, inte minst, medier. Den nykonservativa och nyliberala högern misslyckades på 80-talet att utmana vänstern genom sitt fokus på materiell ekonomisk politik. För den nationalistiska konservativa högern är de värdemässiga frågorna prioriterade – nationen och familjen – hotade av invandring, feminism och identitetspolitik.

Den värdemässiga konservatismen kombineras med en omfördelande välfärdsstat, som ska hålla samman den nationella gemenskapen. Den nationalkonservativa högern vänder sig då inte enbart till traditionella högerväljare, utan även till väljare längre till vänster, som ogillat vänsterns vurmande för multikulturalism och feminism.

De högerradikala partierna i Europa har generellt sett nått lite framgång med att infiltrera det omgivande samhället – mainstream medier, kulturinstitutioner och akademin.

Men, med regeringsmakt har de högerradikala partierna inlett en försvagning av de institutioner som de anser vara dominerade av det vänsterliberala etablissemanget, till exempel har Dansk Folkeparti och FPÖ i Österrike fått gehör för starkare reglering av och nerskärningar inom public service. De har även engagerat sig i forskningspolitiken med kritik av genus och miljöforskning. Mediala opinionsbildare som den amerikanska psykologen Jordan B Peterson, och varför inte Alexander Bard, som starkt kritiserat feminismen och hbtq-rättigheter, är även betydelsefulla för denna kontrarevolutionära rörelse.

Etablerandet av egna medier – framför allt sociala medier – har hitintills varit det främsta vapnet i kulturkriget. De sociala medierna har gett utrymme att ofiltrerat nå ut med sina egna idéer och berättelser. Det är i ljuset av att etablera en kulturell hegemoni som radikalhögerns etablering av egna mediekanaler ska ses, och de idoga beskrivningarna av de etablerade mediernas nyhetsförmedling som ”fake news” ska förstås.