Fräsch och originell violinkonsert à la Bates
KONSERT
Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 14.12.
Dirigent: Jan Söderblom. Solist: Anne Akiko Meyers, violin. Ives, Bates, Rautavaara, Elgar.
Det är inte alltför ofta man vid en traditionell symfonikonsert stöter på en dittills obekant, nu verksam tonsättare, som får en att sitta med både mun och öron vidöppna utan att över huvud taget notera tidens gång.
Det var ändå fallet vid HSO:s fredagskonsert, när Anne Akiko Meyers lyckades övertyga undertecknad om att Mason Bates sex år gamla violinkonsert inte bara är ett rasande originellt och fräscht klingande stycke, utan över huvud taget ett av de bästa verken i genren på bra länge.
Bates (f. 1977) jobbar även som dj inom elektronisk dansmusik – ett slags amerikansk Juhani Nuorvala med andra ord, vars musik violinkonserten för övrigt påminde en hel del om – och integrerar inte sällan på ett kreativt sätt live-elektronik med den akustiska klangkroppen. Den här gången redde han sig dock problemfritt med en på det hela taget normal orkesterbesättning, ur vilken han utvann en hel mängd fascinerande sonoriteter.
Konserten är tresatsig, men egentligen handlar det om en enda, 26 minuter lång, dramaturgiskt skickligt spänd båge, inom ramen för vilken Bates stöter och blöter sitt till syvende och sist rätt sparsamma material på ett sätt som närmar sig det äktsymfoniska och som kittlar örat precis lagom uppfordrande.
Bates opererar med en jämn grundpuls, över vilken han lägger en mängd fantasifullt varierade rytmiska raster. Ett motoriskt grundelement kontrasteras fruktbart mot ett melodiskt dito och överallt svävar soloviolinen stundom smått etydmässigt, stundom skönt sångbart, och efter slutklämmen får man känslan av att inte en enda not kunde ha lagts till eller tagits bort.
Öronsmekande och märgfullt
Stycket är komponerat för Anne Akiko Meyers, som spelade det med en oerhörd precision utan att någonsin ge ett mekaniskt intryck. I Einojuhani Rautavaaras generöst sångbara, likaså för Meyers skrivna Fantasi för violin och orkester från 2015 – ett av hans sista fullbordade verk – fick hon rikligt med tillfällen att ge uttryck för sin sällsynt vackra ton och hon missade inte en chans att producera en genuint öronsmekande men ändå märgfull klang.
Det är aldrig fel att inleda en konsert med Charles Ives enigmatiska The Unanswered Question och även om frågan knappast fick sitt svar i Elgars populära Enigmavariationer var det självfallet ett festligt slutnummer, där de enskilda orkestermusikerna fick tacksamma tillfällen att visa sig på styva linan.
Något man även gjorde på ett minst sagt tillfredsställande sätt och det kan inte hjälpas att frågan efter en konsert som denna osökt inställer sig: vilken mekanism är det som gör att Helsingfors stadsorkesters utomordentliga alternerande konsertmästare Jan Söderblom inte lika bra kunde fungera som ensemblens ordinarie dirigent? Musikerna trivdes med honom och han med dem och bäst av alla trivdes publiken.