Klimatmötet får godkänt trots brister
Medvetenheten om att det brådskar att bromsa klimatförändringen avspeglades inte i besluten på FN-mötet i Polen. Den regelbok man skrev ihop för Parisavtalet prisas däremot allmänt. HBL analyserar kontentan av mötet.
Efter två veckors klimatförhandlingar i Polen har Parisavtalet fått regler som säger hur det ska tillämpas. Mycket mer än så levererade mötet inte trots att IPCC-rapporten från i höstas visar att det brådskar med åtaganden om världen ska avstyra en ohanterlig klimatförändring. Alla beslut om att höja klimatarbetets ambitioner sköts på framtiden.
Vad gav två veckors klimatförhandlingar, plus trettio timmar övertid? Parisavtalet lever. Och det lever uttryckligen för att delegaterna lyckades uppnå EU:s överlägset viktigaste mål, att färdigställa en så kallad regelbok som säger hur avtalet ska implementeras. Lika viktigt var att reglerna blev ”starka, lika för alla, tydliga och möjliggör en fullskalig implementering av Parisavtalet”, som miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) uttrycker det.
Det var en knäckfråga för EU att andra stora aktörer som Kina och Indien måste mäta och rapportera sina utsläpp lika noggrant. Utan pålitliga uppgifter om hur mycket andra släpper ut är det ingen större vits att EU stryper sina utsläpp. Nu fick man till en hygglig kompromiss – alla ska fylla i samma detaljerade formulär senast från och med 2024. ”Den globala spelplanen blir jämnare”, säger Matti Kahra på Finlands Näringsliv EK.
Behövdes det så mycket övertid för den sakens skull? Nej, Kina böjde sig tidigare, och det var ingen slump. Kina kan konsten att bromsa i två veckor för att kompromissa i sista minuten och framstå som problemlösaren, inte som problemet.
I slutet obstruerade Brasilien i fråga om reglerna för så kallade marknadsmekanismer, närmare bestämt handeln med kolkrediter. Den har i åratal skötts med ett verktyg som kallas Clean Development Mechanism (CDM). Om det är billigare att minska klimatutsläpp någon annanstans kan exempelvis Finland finansiera CDM-program i tredje världen.
Tanken är bra, men CDM-programmen har inte alltid levat upp till sitt namn om ren utveckling. Det har hänt att både det land som finansierat utsläppsminskningar och det land som verkställt dem har räknat sig dem till godo, att samma åtgärd har räknats dubbelt.
Därför var många länder benhårda med att eliminera alla möjligheter till dubbelräkning under Parisavtalet. Brasilien insisterade ändå på formuleringar som skulle ha hållit kvar den möjligheten. Brasilien är involverat i otaliga CDM-program och ville räkna sig stora utsläppsreduktioner till godo precis när den tillträdande presidenten Jair Bolsonaro siktar på att öka avverkningen av regnskog, vilket de facto kommer att driva upp landets utsläpp.
Den här tvisten drog ut på tiden och slutade med att man sköt upp frågan till nästa års klimatmöte i Chile. Finlands chefsförhandlare Outi Honkatukia säger att det är bättre att regelboken inte säger något alls om marknadsmekanismen än att den hade fått ett enormt kryphål. Samtidigt varnar miljörörelsen för risken med att lämna frågan till nästa år då Bolsonaro de facto har makten.
Vad mer än regelboken avtalade man om? Inte mycket, och det var mötets främsta tillkortakommande. Bråket om vilken formulering som skul- le användas för att hänvisa till höstens IPCC-rapport var betydligt mer än dålig teater. Det visar hur länder som USA, Saudiarabien, Kuwait och Ryssland öppet betvivlar vetenskapen för att försvara sina egna intressen i fossila bränslen. Urvattnade mötestexter bromsar förpliktelserna att ställa om till en kolsnål värld. Inte på flera år har bromsklossarna på klimatmötena de varit så synliga och så uttalat vetenskapsfientliga som i år.
Vilket blir då helhetsintrycket?
Polenmötet uträttade inget utöver det absolut nödvändigaste. Med tanke på hur svårt det är att sammanjämka nästan 200 länders krav är mötesutfallet nära optimalt, men med tanke på vad som står på spel är det svagt. Otaliga rapporter visar att utsläppen och koldioxidhalten fortsätter att öka medan tiden för att försvara biosfären från en ohanterlig klimatförändring blir allt knappare.
Etiopiern Gebru Jember Enda- lew som leder de minst utvecklade ländernas koalition säger att resultatet kunde ha varit bättre, men att regelboken blev robust: ”Nästa steg blir såklart att alla länder snabbt vidtar åtgärder”.
Detta, att brådskande åtgärder skjuts på framtiden, anser Markku Ollikainen som leder Finlands klimatpanel att blir allt tydligare för varje år. Ökande diskrepans mellan vad man enas om och vad man borde enas om leder till att den klimatmedvetna allmänheten tappar tilltro till att mänskligheten kommer att klara utmaningen. Det driver på klimatångest.
Är det då längre någon vits med FN:s klimatmöten? Ja, för hur osmidig processen än är levererar den regler för internationell klimatpolitik. Utan gemensamma regler skulle inga länder ha incentiv att agera ensamma.
Samtidigt ska vi minnas att i takt med att miljötekniken utvecklas gör industri och näringsliv, delstater och städer, placerare och folkrörelser betydligt mer än makthavarna vågat kräva. Vetskapen om att kraven tids nog kommer får de proaktiva att driva utvecklingen. Multilateralt samarbete behövs ändå för att få med alla.
Vad var mest hoppingivande?
Aldrig förut har jag på ett klimatmöte sett rättviseaspekter och ungdomens perspektiv lyftas fram så tydligt och välartikulerat som i Katowice. Förhandlingarna har ofta handlat om rättvisa mellan länder eller folk – mest i form av högljudda krav – men nu talas det också om rättvisa över generationer, konstruktivt och insiktsfullt.
Rättvis omställning är ett begrepp som kan komma att realiseras överallt. Om hela världen verkligen slår in på en kolsnål väg kommer det att finnas vinnare och förlorare i alla länder. Om exempelvis Finland ska avveckla torven som bränsle kommer jobb att gå förlorade. Därför behövs politiska insatser.
I Spanien sker det redan, nästan alla kolgruvor stängs till årsskiftet. Inhemskt kol står numera för bara 2 procent av Spaniens elproduktion och gruvsektorn är annars också på nedgång. Trots det har regeringen reserverat 250 miljoner euro för en rättvis omställning.
Klimatministern Teresa Ribera säger att pengarna går till människor som förlorar jobben. Äldre gruvarbetare får sluta tidigare med full pension, yngre får hjälp att hitta nya jobb. ”Med rättvis omställning tillämpas klimatbeslut som socialpolitik”, säger hon.
”Med tanke på hur svårt det är att sammanjämka nästan 200 länders krav är mötesutfallet nära optimalt, men med tanke på vad som står på spel är det svagt.”
PETER BUCHERT
Vad betyder mötesresultat för vanligt folk? Att också Finlands klimatpolitik kommer trappas upp. Vi måste fråga oss vilka omställningar den förutsätter och hur de ska bli rättvisa, med fördel före riksdagsvalet i april.