En rysk Finlandsvän tas till heders

När filmregissören Klaus Härö berättar om tillblivelsen av sitt drama Okänd mästare efter pressvisningen i Åbo jämför han Anna Heinämaas manus med Ernest Hemingways roman Den gamle och havet.

Likt Hemingways otursamme, men hjältemodige fiskare utmanar filmens huvudperson, konsthandlaren Olavi (Heikki Nousiainen) sitt öde. En målning som Olavi hittar på en auktion visar sig vara ett osignerat verk av Ilja Repin. Precis som Hemingways protagonist tvingas Olavi att anstränga sig för att försvara sin fångst mot ett stim av hajar.

Kanske jag önsketänker, men det är knappast en tillfällighet att Härö, känd som brobyggare mellan olika kulturer regisserar ett drama som kretsar kring Repin, en brobyggare mellan den ryska och den finländska kulturen.

Jag är uppvuxen med bilder av Ilja Repins alster i vardagen. De fanns på väggkalendrar hemma hos folk i Leningrad. Vi skrev skoluppsatser om hans verk. Repin ansågs vara den socialistiska realismens anfader. Dessutom var hans konst verkligen uppskattad och omtyckt av de flesta.

I mina ögon var Repin en världsstjärna. Döm om min besvikelse när jag insåg att de svenskar som jag guidade på 80-talet inte var av samma åsikt. Visserligen blev de berörda av Pråmdragarna på Volga och roade av Zaporogkosackerna som skriver ett brev till den turkiske sultanen. Ofta noterade de även porträttet av Leo Tolstoj, barfota som Repin målat honom. Ändå var det ryska måleriets gigant lite väl lokal och föga innovativ enligt deras tycke.

Som barn besökte jag Repins villa Penaty på Karelska näset. Än i dag minns jag guidens berättelser om konstnärens fru Natalia Nordman-Severova som i sin iver för hälsosam livsstil bjudit sina gäster på ”hösoppor” och hängt upp sloganer som ”Tjänstefolk är en skam för mänskligheten”. Många år senare besökte jag Penaty tillsammans med mina barn. Natalias stora matbord med den roterande skivan fanns kvar. Den fina parken där Repin är begravd hade inte heller förändrats. Men numera fokuserade guiderna på de religiösa motiven i Repins konst, på hans son Jurijs öde samt på Ilja Repins band till Finland där han levde i 30 år och även tilldelades Finlands Vita Ros’ orden.

I Finland umgicks Repin bland annat med Albert Edelfeldt och Akseli Gallen-Kallela. År 1920, efter att Repin donerat en konstsamling till Ateneum hyllades han av Eino Leino: ”Repin meille rakas on/ Kuin Venäjälle Volga.”

Samtidigt hölls Repin och hans anhöriga som politisk gisslan i en turbulent tid. I likhet med många statslösa hade de Nansenpass. Repin skuggades av finska polisen. Sovjetideologerna lyckades aldrig övertala Repin att flytta tillbaka Ryssland. Men hans sonson Dij tog sig illegalt över gränsen och arkebuserades som ”spion och terrorist” år 1935. Detta hade vi ingen aning om, vi som växte upp med den sovjetiska Repinkulten.

Jag har aldrig slutat förundrats över finländarnas kärlek till Ilja Repin. Här finns seriös forskning kring hans konst. Mina möten med Repins verk har ibland varit oväntade och fyllt mig med tacksamhet. På presidentslottet såg jag en skiss i olja till hans monumentala målning ”Statsrådets sammanträde år 1901”. På konstmuseet Sinebrychoff överraskades jag av ett skulpturporträtt av Natalia Nordman-Severova utfört av Repin.

Filmen Okänd mästare handlar om konst, om familjeåterförening och – kanske viktigast för mig – om kontinuiteten. Vissa traditioner bara lever vidare. Likaså konsten.

”Jag är uppvuxen med bilder av Ilja Repins alster i vardagen. De fanns på väggkalendrar hemma hos folk i Leningrad. Vi skrev skoluppsatser om hans verk. Repin ansågs vara den socialistiska realismens anfader.”

ZINAIDA LINDÉN

författare