Stilfulla memoarer utan skryt
Den socialdemokratiska politikern Liisa Jaakonsaari vet på djupet vad hon talar om då hon skriver om att vara kvinna i politiken. Kvinnor i politiken är överlag mer utsatta.
Liisa Jaakonsaari är den kvinna som längst representerat det finländska folket, först som riksdagsledamot i 30 år och sedan de senaste 10 åren i Europaparlamentet. Hon lämnar politiken i vår.
Jaakonsaaris politiska memoarer är intressanta, inte minst för att de beskriver en så lång period, men framför allt för att det finns så få kvinnor som gett sig i kast med att berätta om livet i politikens hetluft.
Jaakonsaari kommer från anspråkslösa förhållanden i Uleåborg och arbetade som journalist på Pohjolan työ innan hon blev riksdagsledamot 1979. Hon var arbetsminister i Paavo Lipponens första ministär 1995–99. Tellervo Koivisto hade gett Lipponen rådet att ge krävande poster åt kvinnor och den nya statsministern följde det kloka rådet.
Regeringens målsättning eller snarare löfte, var att halvera arbetslösheten. Den låg då på 16 procent. Utmaningen var inte liten och ifrågasattes givetvis. I början av sin ministerkarriär bad Jaakonsaari tjänstemännen att bekanta sig med den danska modellen. Danmark hade upplevt en liknande skuld och ar betslöshetskris och hade lyckats med att stävja skuldspiralen och få ner arbetslösheten.
Reformen med den finländska modellen (Suomen malli) sattes i gång. Den bärande idén var att förbättra arbetsmarknadens funktionsduglighet bland annat genom ökad flexibilitet. Jaakonsaari sålde in modellen till dåvarande justitie och senare finansministern Sauli Niinistö som Thatchers modell.
Arbetslösheten halverades inte, men gick neråt. Reformen antogs till vissa delar och reformen av arbetslivet pågår ännu. Delvis med samma krafter som då.
Tung portfölj
Perioden som arbetsminister var tung. Jaakonsaari fick, som enda minister från norr, bära ansvar för snart sagt allt som hände norröver. Inte minst det att brigaden i Uleåborg lades ner. En enig regering stod givetvis bakom det, men hon personifierades som den med det yttersta ansvaret. Att hon inte stöddes av regeringspartiernas riksdagsledamöter från norr gjorde att bördan kändes extra tung.
Till saken hör att hon beskylldes för att ha lagt ner brigaden på grund av sin pacifistiska övertygelse. Inte av ekonomiska och försvarspolitiska orsaker. Hon medger att hon fick en skada i själen.
Andra skador i själen orsakades av osakliga skriverier i medierna. Som minister är en politiker extra utsatt. Och kvinnor i politiken är överlag mer utsatta.
Jaakonsaari drabbades av det helt obegripliga, som ännu förekommer och som uppenbarligen anses berättigat, att kvinnors utseende och klädsel får angripas och att snart sagt vad som helst kan sägas och skrivas utan något som helst hänsynstagande. En ledande dagstidning ansåg sig bland annat ha rätten att med bild och allt redogöra för vilka plastikkirurgiska ingrepp som vore av nöden. Till detta kom diverse brev och paket med osakligt innehåll från mindre tacksamma väljare.
Som arbetsminister fick Jaakon saari också bereda vårt lands allra första invandringsprogram, efter ett beslut fattat av statsrådet 16.10.1997. Då etablerades begreppet ”kotouttaminen” – att integrera. Detta betydde att integrera invandrare – migranter – i Finland och att ”vänja” finländarna vid migranter. Den röda tråden i programmet var att migranternas rättigheter och skyldigheter skulle vara i balans.
Utskottsordförande
En vanlig uppfattning är att det mest eftertraktade för en politiker är att bli minister. För Jaakonsaaris del var det mest intressanta och givande under åren i Finlands riksdag, ordförandeskapet i riksdagens utrikesutskott 1999–2007. Hon var första kvinnan på den posten, liksom första kvinna som arbetsminister.
Hon sätter stort värde på de årliga utrikespolitiska redogörelserna och glädjer sig över att hennes förslag att Utrikespolitiska institutet skulle underställas riksdagen förverkligades.
Jaakonsaari har en stark tro till ett fördjupat samarbete med Nato. Dessutom stöder hon ett finländskt Natomedlemskap. På frågan varför, med den ”galna Trump” vid makten i USA, svarar hon: just därför.
Utan skryt
Jaakonsaari är tacksam för de snart tio åren som EUparlamentariker. Hon glädjer sig speciellt åt uppgiften som första vice ordförande i Rysslandsdelegationen, där hon haft möjlighet att föra fram nyttan av dialog. Man måste alltid ge diplomatin en chans, är Jaakonsaaris melodi. Hon har själv både pratat och skrivit mycket om flyktingkrisen. Migrationen kommer fortsättningsvis att vara Europas stresstest.
De allra roligaste uppdragen, där hon känt sig mest avslappnad, är ändå de gånger hon fått agera tomtemor – julgubbens fru.
Det finns en hel del myter och historier kring regler skapade och lagar stiftade i EUparlamentet. En handlar om krokiga gurkor. Jaakonsaari avslöjar att det stämmer eftersom danskarna hävdade att krokiga gurkor är svåra att packa och därför förbjöds. Det förbudet är numera upphävt, men de krokiga gurkorna klassificeras på annat sätt.
I sina memoarer lyfter Jaakonsaari fram olika perioder i politiken och faser i livet som präglat och påverkat henne. Hon gör det stilfullt och med gott omdöme.
En extra eloge skall hon ha för att hon nedtecknat sina minnen själv. Detta utan att framhäva sin egen förträfflighet.