Liikanen ville tala musik, inte musikpolitik
Veteranpolitikern Erkki Liikanen blir från årsskiftet lobbyist – för Finlands symfoniorkestrar. Det intressanta om än inte ovanliga upplägget kunde i bästa fall ha gett upphov till en brett upplagd diskussion där vi hade vägt en enskild sektors intressen mot hela samhällets. Men Erkki Liikanen vill inte gå in på den diskussionen. Han vill tala om helt andra saker.
Jag kan vara uppriktig och säga som det är: intervjun med veteranpolitikern Erkki Liikanen, 68, blev en besvikelse.
Och nu talar jag inte om att han kom några minuter för sent eller dröjde kvar med telefonen vid örat och hälsade från andra sidan av gatan när våra blickar möttes. Eller att politikerreflexen i ryggmärgen sade att han skulle hälsa på alla som kom i hans väg, också fast det betydde att tanken avbröts. Nej, jag talar om oviljan att gå in i en diskussion kring komplexa frågor som kan kännas problematiska och obekväma och belysa dem ur olika perspektiv, trots att man har en livslång erfarenhet att falla tillbaka på. Det är precis som om bekvämligheten skulle ha fått övertaget.
De frågor som jag framför allt hade velat dryfta gäller kulturens roll i samhället och kultursektorns storlek och tillväxt. Mera konkret: Hur stor skall kultursektorn tillåtas växa i en tid när statsbudgeten, trots goda tider och ekonomisk tillväxt, uppvisar ett långt minus som mäts i miljarder?
Till exempel för jag på tal trycket på ökade statsanslag som håller på att byggas upp på kulturfältet och som hittills har manifesterats kanske allra tydligast i förslaget till nya riktlinjer för statens konst- och konstnärspolitik som överlämnades till ministeriet tidigare i höstas av en arbetsgrupp som jobbat under ledning av chefen för Centret för konstfrämjande Taike, Paula Tuovinen. Enligt förslaget borde konst- och kulturanslagen höjas till en nivå motsvarande en procent av statsbudgeten. Mätt i 2019 års siffror skulle det betyda en ökning på 25 procent eller drygt hundra miljoner euro från 444 miljoner till 553 miljoner euro.
Vänsterförbundet och De gröna har redan tidigare flaggat för höjda anslag, men kravet behandlades också vid ett seminarium i riksdagen i oktober som samlade kulturbranschens intressebevakare och riksdagsledamöter. Enligt Taiteilijalehti ställde sig folkvalda över partigränserna rätt positiva till kravet.
Efter seminariet ser jag en tweet cirkulera i mitt flöde. Författaren och skådespelaren Raija-Sinikka Rantala uppges ha berättat att sju procent av arbetskraften nu verkar inom konstbranschen medan åtta procent jobbar inom industrin. I huvudstaden lär konstbranschen redan vara den största.
Dessa uppgifter får mig att tänka specifikt på de argument med vilka ökade offentliga anslag motiveras. Man resonerar ungefär så, att eftersom kulturbranschen redan har vuxit sig så stor borde staten stödja den ännu mera.
Vill inte gå in på ämnet
Så när jag nu har Finlands tidigare finansminister framför mig, en man som har verkat fjorton år som chef för Finlands Bank, som har sett eurokrisen inifrån och som borde ha stenkoll på makroekonomin samtidigt som han har åtagit sig att bli lobbyist inom kultursektorn, är jag självfallet intresserad av att veta hur han ser på helheten. Finns det skäl att höja anslagen?
Diskussionen tar slut lika snabbt som den inleds.
– Jag förstår din fråga men vill inte gå in på ämnet, säger Liikanen ganska kortfattat och tittar ut genom fönstret där vi sitter på hans favoritkafé Tin-Tin Tango vid Tölötorg.
En stund tidigare har vi tittat på det specialslagna euromyntet med Tin-Tin som Liikanen själv har hämtat till kaféet från Bryssel och låtit hänga upp på väggen.
Liikanens återhållsamhet beror kanske på att han vet hurdana getingbon kulturpolitiska diskussioner lätt är eller överlag frågor där man talar om fördelning av resurser. Men återhållsamheten kan också bero på att han inte är helt införstådd med sitt uppdrag ännu och inte är hundraprocentigt påläst.
Han understryker att han inte vill gå händelserna i förväg, när vi gör intervjun har han ännu inte tillträtt – han tillträder vid årsskiftet – och Kalevi Aho är alltjämt ordförande.
Tonsättaren Kalevi Aho är för övrigt en man som Liikanen uppskattar högt. När Aho avgår som ordförande sker det efter sjutton år på posten. För det mesta har han varit en tyst eminens i bakgrunden, men några gånger har han stuckit ut hakan med besked i både tal och skrift, inte minst när regeringens åtstramningspolitik slagit till som hårdast.
I Liikanen kommer symfoniorkestrarna knappast att få en lika frispråkig eller domderande galjonsfigur, men kanske har man sökt en person med en annan profil och tätare nätverk inom både näringslivet och politiken.
❞ Om politikerna ser att musiken är en av Finlands främsta internationella tillgångar, och om de samtidigt ser att verksamheten har folkets breda stöd, ger det bättre möjligheter för ett starkt politiskt stöd.
Villervalla av rapporter
Jag uppger för Erkki Liikanen att jag uppriktigt vill veta hur man skall förhålla sig till de många rapporter som produceras och publiceras titt som tätt, där resultaten ibland till och med förefaller stå i konflikt med varandra. Till exempel har jag under hösten sett två rapporter från Storbritannien, där den första säger att en överdriven betoning på konstinstitutioners resiliens (förmågan att utstå förändringar och anpassa sig, som speciellt tidigare har betonats inom brittisk kulturpolitik) kanske till och med har varit destruktiv, eftersom det har lett till att institutioner i austerity- eller knapphetspolitikens tidevarv har fortsatt verka med allt mindre resurser, medan det kanske hade varit bättre att dö.
En annan rapport kommer till en mera konventionell slutsats och gör gällande att varje investerat pund på kulturfältet återbetalar sig femfaldigt.
I det här fallet har Liikanen ändå en klar hållning.
– Det är inte så enkelt. Som tidigare finansminister och budgetkommissionär vet jag att företrädare för varje sektor brukar säga att investeringarna återbetalar sig femfaldiga.
Student på musikens område
Om Liikanen själv får välja samtalsämne talar han allra helst om
de unga pianisterna som kom för att spela på en annars nästan orörd Steinwayflygel när Finlands Bank höll öppet hus. Han talar också om några av sina bästa musikupplevelser, om hur stort det var att se Martti Talvela som Boris Godunov på Metropolitanoperan i New York 1982. Han talar om finländarna som erövrar världen, till exempel när Susanna Mälkki, Karita Mattila och Camilla Nylund i februari sammanstrålar på Parisoperan i Rusalka. Han talar om sina besök på olika festivaler – från Korsholm till Mänttä och S:t Michel – och han talar om hur känt det finländska musiklivet är utomlands, om hur finländska dirigenter kontrollerar två av tre stora orkestrar i London och om centralbankschefer som efter mötena på flyget försynt kan fråga honom om han vet var Nyslott är och om han har besökt festivalen där.
Liikanen upprepar vid flera tillfällen hur han betraktar sig som en student på musikens område, en som gillar att både lyssna på och läsa om verken. Han talar också om vikten av högklassig utbildning, också i framtiden.
– Faktum är att vi behöver toppkvalitet och för det behöver vi en bred bas och goda utbildningsmöjligheter.
Och vad gäller symfoniorkestrarnas väl och ve förefaller Liikanen med hull och hår ha anammat den utbredda uppfattningen att det viktigaste för orkestrarna är att locka ny publik och framför allt förstagångsbesökare.
Varför är det viktigt att nå ny publik? – För att många unga helt enkelt inte har någon kontakt med klassisk musik. Vi behöver det offentliga stödet och vi kan be om pengar, men vi måste också visa på att vi har idéer för hur vi kan bredda basen så att flera personer kunde komma i kontakt med musiken. Därför är ett pro- gram som kulturfondernas Konsttestarna så viktigt. Men orkestrarna behöver också bära sitt ansvar. Det är viktigt med konserter i stora konsertsalar, men det räcker inte, för jag har förstått att vi måste göra mera eftersom det är ett verkligt problem att samma personer besöker konserterna. Därför gäller att söka sig utanför konserthusen för att nya människor skall komma i kontakt med musiken.
Och ju flera personer som kommer i kontakt med musiken, desto viktigare blir saken för politikerna i längden.
– Om politikerna ser att musiken är en av Finlands främsta internationella tillgångar, och om de samtidigt ser att verksamheten har folkets breda stöd, ger det bättre möjligheter för ett starkt politiskt stöd.
Men man kan naturligtvis fråga sig om jungfrurna är värda att lockas till vilket pris som helst, också fast det skulle leda till att substansen omformas längs vägen. Vilket för oss till frågan om vad som är värt att stödjas och subventioneras:
Vilken typ av kultur är värd att subventioneras? – Vi behöver alla former av kultur. Till exempel skulle opera inte existera utan offentligt stöd.
Men behöver till exempel Paula Koivuniemi offentligt stöd? – Det är klart att Paula Koivuniemi eller Jari Sillanpää inte behöver offentligt stöd, säger Liikanen och låter förstå att marknaden sköter väl den här typens utbud.
Men i samma veva blir uttalandet konfliktfyllt, eftersom uttryckligen Paula Koivuniemi har blivit en ofta sedd gäst hos symfoniorkestrarna var gång som man velat locka ny publik, som en cirkulerande trofé.
Efter intervjun har jag slutligen fler frågor än svar. Alltjämt grunnar jag på vilken roll kulturen ska ha i framtidens postindustriella samhälle. Är konst- och kultursektorn överbyggnaden i ett samhälle som bygger på en stark och välfungerande industriell sektor som ger jobb åt alla eller har kultursektorn blivit en väsentlig och oskiljaktig del av ett samhälle, där tjänstesektorn redan står för över femtio procent av bnp och där industrins andel hela tiden verkar krympa? Vilken är kulturens roll i ett samhälle där en minoritet av hushållen försörjer resten?
Min fråga om hur satsningar på kulturen motiveras i en tid när de offentliga finanserna inte är i skick blir till slut obesvarad, men Liikanen hälsar mig välkommen åter.
– Jag börjar den första januari, men kom tillbaka om ett år när jag kan ge dig mera detaljerade svar.