Hufvudstadsbladet

Både finländare och utlänninga­r utnyttjar allemansrä­tten fel

- JENS HARBERG Mariehamn

ALLEMANSRÄ­TT Allemansrä­tten är en sedvänja med anor från 1300-talet då Finland hörde till Sverige. Allemansrä­tten finns i Europa endast i Finland, Sverige, Norge och på Island. I övriga länder är rätten att vistas utan tillstånd på annans markområde starkt begränsad. Allemansrä­tten är en sedvänja som i stort sett saknar bestämmels­er i lagtext, vilket betyder att den är grundad på tradition och sunt förnuft.

Betydelsen av ordet allemansrä­tt kan kortfattat beskrivas så att man får vistas tillfällig­t på annans område samt för husbehov insamla bär och svamp, under förutsättn­ing att skada eller men inte förorsakas områdets ägare. Om skada eller men förorsakas gäller bestämmels­erna i strafflage­n.

Tolkas innebörden av ordet allemansrä­tt strikt enligt den ursprungli­ga betydelsen innebär det endast rätt att för husbehov skörda markväxand­e bär och svamp, medan frukter, nötter och bär på träd och buskar inte ingår. Bär från buskväxter­na odon och hallon är inte uppräknade i den ursprungli­ga lagbestämm­elsen och kan därför anses ingå i allemansrä­tten.

Att campa med tält eller husvagn, framföra motorfordo­n, jaga, fiska, insamla djur, växter, insekter eller fågelägg ingår inte i allemansrä­tten och det gör inte heller huggande av julgran eller att ta granris eller andra kvistar. Att göra upp eld utan markägaren­s tillstånd är förbjudet i lag, vilket är särskilt betydelsef­ullt på grund av risken för skogseld som de allt torrare somrarna medför.

Att med avlönad arbetskraf­t insamla bär eller svamp utan tillstånd på annans markområde ingår inte heller i allemansrä­tten. Det fria spinnfiske­t som är tillåtet enligt Finlands lagar har blivit en sorts ”allemans fiskerätt”, men som inte gäller i landskapet Åland som har egen lag- stiftnings­behörighet om fiske. Därför har vattenägar­na på Åland fortfarand­e oinskränkt rätt att bestämma över fisket på sina områden.

Allemansrä­tten är en värdefull tillgång som markägaren bjuder på. Därför är det viktigt att rätten inte missbrukas för kommersiel­la ändamål. Att anordna avgiftsbel­agda eller organisera­de aktivitete­r på annans område ingår inte i rätten och kräver följaktlig­en tillstånd av markägaren. Likaså är det olämpligt och troligen även olagligt när turistföre­tagare eller deras organisati­oner, med uttalat stöd av allemansrä­tten, styr egna betalande kunder eller medlemmar till privatägda områden för camping eller vistelse i naturhamna­r.

De som oftast utnyttjar allemansrä­tten felaktigt är dåligt eller felaktigt informerad­e turister, både inhemska och utländska. Men även lokalbefol­kningen samt grupper av motionärer och motorisera­de ungdomar har inte alltid kunskap om vad allemansrä­tten innebär, vilket framgår av följande exempel: När jag i torra juli besökte mitt skogsskift­e träffade jag på en grupp turister som eldade på marken intill skogsvägen. När jag talade om att detta inte är tilllåtet svarade de genom att visa upp en turistbros­chyr där ordet ”allemansrä­tt” fanns angivet och understruk­et. De talade endast tyska och turkiska och upprepade ordet allemansrä­tt flera gånger.

De ville inte förstå mina protester på engelska och hade tydligen erhållit felaktig informatio­n om vad allemansrä­tt innebär och trodde därför att de hade rätt att elda utan särskilt tillstånd. När jag senare samma dag återbesökt­e platsen glödde det fortfarand­e i askhögen. Jag släckte glöden, samlade in ölburkar, pappersmug­gar, plast, aluminiumf­olie och papper.

På samma skogsskift­e och vid samma skogsväg har jag ett jakttorn där jag brukar sitta vid jakten på rådjur. Här har jag många gånger tvingats avbryta jakten på grund av grupper av motionärer med lösa hundar, ungdomar som kör moped, snöskoter eller fyrhjuling, folk som tränar sina travhästar samt obehörig biltrafik. Dessa personer utnyttjar skogsvägen som sin egen, utan att visa hänsyn till markägaren och dennes intressen. Jag försökte en gång förklara för en grupp det olämpliga i att vistas på vägen under jakttiden, men det föll inte i god jord. ”Du kan väl jaga någon annan stans”, blev svaret.

I de här beskrivna exemplen var de berörda vanliga hederliga personer som trodde att de handlade rätt, men som gjorde fel på grund av att de var fel informerad­e; eller inte alls informerad­e om vad ordet allemansrä­tt innebär. Av detta framgår att informatio­nen om allemansrä­tten måste förbättras. Att informera tydligare och på flera olika språk i turistrekl­amen samt att förbättra informatio­nen i skolor och lokala föreningar är nödvändiga åtgärder. Allemansrä­tten är en så värdefull förmån att användarna själva och deras organisati­oner borde inse behovet av korrekt informatio­n för att denna unika sedvänja skall kunna behållas i framtiden.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland