Både finländare och utlänningar utnyttjar allemansrätten fel

ALLEMANSRÄTT Allemansrätten är en sedvänja med anor från 1300-talet då Finland hörde till Sverige. Allemansrätten finns i Europa endast i Finland, Sverige, Norge och på Island. I övriga länder är rätten att vistas utan tillstånd på annans markområde starkt begränsad. Allemansrätten är en sedvänja som i stort sett saknar bestämmelser i lagtext, vilket betyder att den är grundad på tradition och sunt förnuft.

Betydelsen av ordet allemansrätt kan kortfattat beskrivas så att man får vistas tillfälligt på annans område samt för husbehov insamla bär och svamp, under förutsättning att skada eller men inte förorsakas områdets ägare. Om skada eller men förorsakas gäller bestämmelserna i strafflagen.

Tolkas innebörden av ordet allemansrätt strikt enligt den ursprungliga betydelsen innebär det endast rätt att för husbehov skörda markväxande bär och svamp, medan frukter, nötter och bär på träd och buskar inte ingår. Bär från buskväxterna odon och hallon är inte uppräknade i den ursprungliga lagbestämmelsen och kan därför anses ingå i allemansrätten.

Att campa med tält eller husvagn, framföra motorfordon, jaga, fiska, insamla djur, växter, insekter eller fågelägg ingår inte i allemansrätten och det gör inte heller huggande av julgran eller att ta granris eller andra kvistar. Att göra upp eld utan markägarens tillstånd är förbjudet i lag, vilket är särskilt betydelsefullt på grund av risken för skogseld som de allt torrare somrarna medför.

Att med avlönad arbetskraft insamla bär eller svamp utan tillstånd på annans markområde ingår inte heller i allemansrätten. Det fria spinnfisket som är tillåtet enligt Finlands lagar har blivit en sorts ”allemans fiskerätt”, men som inte gäller i landskapet Åland som har egen lag- stiftningsbehörighet om fiske. Därför har vattenägarna på Åland fortfarande oinskränkt rätt att bestämma över fisket på sina områden.

Allemansrätten är en värdefull tillgång som markägaren bjuder på. Därför är det viktigt att rätten inte missbrukas för kommersiella ändamål. Att anordna avgiftsbelagda eller organiserade aktiviteter på annans område ingår inte i rätten och kräver följaktligen tillstånd av markägaren. Likaså är det olämpligt och troligen även olagligt när turistföretagare eller deras organisationer, med uttalat stöd av allemansrätten, styr egna betalande kunder eller medlemmar till privatägda områden för camping eller vistelse i naturhamnar.

De som oftast utnyttjar allemansrätten felaktigt är dåligt eller felaktigt informerade turister, både inhemska och utländska. Men även lokalbefolkningen samt grupper av motionärer och motoriserade ungdomar har inte alltid kunskap om vad allemansrätten innebär, vilket framgår av följande exempel: När jag i torra juli besökte mitt skogsskifte träffade jag på en grupp turister som eldade på marken intill skogsvägen. När jag talade om att detta inte är tilllåtet svarade de genom att visa upp en turistbroschyr där ordet ”allemansrätt” fanns angivet och understruket. De talade endast tyska och turkiska och upprepade ordet allemansrätt flera gånger.

De ville inte förstå mina protester på engelska och hade tydligen erhållit felaktig information om vad allemansrätt innebär och trodde därför att de hade rätt att elda utan särskilt tillstånd. När jag senare samma dag återbesökte platsen glödde det fortfarande i askhögen. Jag släckte glöden, samlade in ölburkar, pappersmuggar, plast, aluminiumfolie och papper.

På samma skogsskifte och vid samma skogsväg har jag ett jakttorn där jag brukar sitta vid jakten på rådjur. Här har jag många gånger tvingats avbryta jakten på grund av grupper av motionärer med lösa hundar, ungdomar som kör moped, snöskoter eller fyrhjuling, folk som tränar sina travhästar samt obehörig biltrafik. Dessa personer utnyttjar skogsvägen som sin egen, utan att visa hänsyn till markägaren och dennes intressen. Jag försökte en gång förklara för en grupp det olämpliga i att vistas på vägen under jakttiden, men det föll inte i god jord. ”Du kan väl jaga någon annan stans”, blev svaret.

I de här beskrivna exemplen var de berörda vanliga hederliga personer som trodde att de handlade rätt, men som gjorde fel på grund av att de var fel informerade; eller inte alls informerade om vad ordet allemansrätt innebär. Av detta framgår att informationen om allemansrätten måste förbättras. Att informera tydligare och på flera olika språk i turistreklamen samt att förbättra informationen i skolor och lokala föreningar är nödvändiga åtgärder. Allemansrätten är en så värdefull förmån att användarna själva och deras organisationer borde inse behovet av korrekt information för att denna unika sedvänja skall kunna behållas i framtiden.