Döende föreningar?

Häromdagen råkade jag se en uppgift om att det varje år grundas cirka ettusen nya föreningar i Finland. Fortfarande! Håller inte föreningslivet på att tyna bort? Har inte löst organiserade, informella nätverk tagit över mycket av den verksamhet som tidigare skedde inom ramen för registrerade föreningar?

Ja och nej. Helt säkert är det många föreningar som inte grundas i dag: spontana sammanslutningar för aktiviteter som man för tjugo år sedan hade strukturerat i form av en registrerad förening, men som i dag enbart fungerar med e-postlistor eller Facebookgrupper, utan medlemsavgifter, årsmöten, medlemsutskick och styrelser.

Och i den vida skalan av föreningar finns förstås sammanslutningar av många slag: från professionella organisationer med ett klart uppdrag och många anställda till mer eller mindre luddiga intresse- och hobbygrupper. Många av föreningarna är säkert livskraftiga och kommer att bestå länge. Men bland våra 105 000 registrerade föreningar finns också många som går på sparlåga – de kanske överlevde Patentoch registerstyrelsens storstädning av föreningsregistret för två år sedan, då nästan 35 000 sovande föreningar avregistrerades, men inte mer än så.

För någon sorts omvälvning är det på gång på föreningsfältet. På sajten kansalaisyhteiskunta.fi (den har inget svenskt namn, trots att den vänder sig till ideella föreningar i hela landet) finns flera artiklar som berör just detta: att föreningar tappar medlemmar och har svårt att hitta aktiva personer för styrelseoch frivilligarbete. En del har knappt någon annan verksamhet än styrelsemöten och lyckas inte alltid locka deltagare till de få evenemang som trots allt ordnas.

Trenden noterades på svenskt håll redan för flera år sedan. I en debattartikel i Dagens Nyheter konstateras det att andelen aktiva föreningsmedlemmar i svenska föreningar minskade med en halv miljon mellan 1992 och 2000. Och de som är kvar är inte lika engagerade som förr: ”Kvarvarande medlemmar är allt oftare passiva. Medlemskapet handlar allt mer om – ett allt viktigare – ideellt och ekonomiskt stöd, men utan att man själv är på plats. Fler postgiromedlemmar, färre eldsjälar och mötesdeltagare.”

Helt säkert fortlever många föreningar bara för att man tycker det skulle vara synd om de försvann, för att man lever i hoppet om att trenden ska vända och föreningslivet ska börja locka folk igen, eller helt enkelt för att ingen kommer sig för att lägga ner dem. Men, som det konstateras i en artikel på kansalaisyhteiskunta.fi: alla organisationer borde kunna få en hedervärd död. Det är ingen idé att hålla en förening vid liv om verksamhetsförutsättningarna har förändrats och man inte längre ens låtsas försöka förverkliga den så kallade syftesparagrafen i föreningens stadgar. Då är det bättre att lägga ner den på ett kontrollerat sätt och se till att arkiv, minnen och eventuell egendom hamnar i goda händer. För man kan ju alltid grunda en ny förening om behov någon gång uppstår.