Hellre rolig än god

Lena Dunham verkar vara en jobbig person – hon bor med sin inredningsarkitekt och samlar på husdjur. Men det är helt okej.

När serien ”Girls” första säsong kom ut 2012 blev Lena Dunham storstadsfeministernas älskling. Dunham både skrev manuset, regisserade och spelade huvudrollen i serien. ”Girls” hyllades för att den skildrade kvinnlig vänskap vasst och träffsäkert, för att den beskrev hur unga New York-bor lever i ett limbo mellan obetalda praktikplatser och tillfälliga jobb, och framför allt för att den visade att en kvinna med ”normal”, rund kroppsbyggnad kan gilla att ha sex.

Lena Dunham var både hjärnan bakom serien och kroppen som syntes mest. Som väntat blev hon näthatad, hånad för att hon hade dubbelhaka och en rund mage. Men till en början hade hon uppbackning av feminister, av liberala vänstermänniskor, av aktivister.

Sedan vände det. De senaste åren har serieskaparen fått ta emot massvis med kritik från just de ovannämnda grupperna. Människor som anser sig stå på de svagas sida har många gånger tyckt att Lena Dunham gjort fel. Ofta har det handlat om minoriteter och etnicitet.

Tidningen New York intervjuade Dunham i november och listade en del saker hon uppmanats att be om ursäkt för: bristen på mångfald bland skådespelarna i ”Girls”; för att ha anlitat Donald Glover till att spela en svart republikansk pojkvän efter att hon fått kritik för bristen på mångfald i ”Girls”; för att ha sagt att hon skulle klassas som smal i Detroit; för att ha skrivit en humoristisk essä där hon jämförde sin judiska pojkvän med en hund; för att ha twittrat en bild på sig själv där hon bar en scarf som såg ut som en hijab; för att ha valt en puertoricansk bebis till att spela rollen av en halv-haitisk, halv-pakistansk bebis i ”Girls”; för att ha anklagat amerikanska fotbollsspelaren Odell Beckham Jr. för att han inte ville ha sex med henne. Listan är inte uttömmande.

Den svenska podcasten ”En varg söker sin pod” diskuterar Lena Dunham i det senaste avsnittet. Poddarna Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli anser att Lena Dunham gjort ett stort misstag. Det är att ha lyssnat på kritiken.

Efter ”Girls” har Dunham nämligen gått i försvar och försökt tillfredsställa kritikerna. Hon har bland annat satsat stort på ett nyhetsbrev där hon ger plats åt icke-vita skribenter, köns- och sexuella minoriteter.

Intervjun i ”New York” visar en Dunham som lider av svåra fysiska och psykiska sjukdomar. Hon känner sig hatad och försöker jobba för att bli bättre. Nu ska hon göra film om en syrisk flykting. Hon ska tillbringa tid i ett flyktingläger och filmens intäkter ska förstås skänkas till hjälporganisationer.

Lena Dunham har fallit offer för en tid där offentliga personer främst ska vara duktiga och goda, anser poddarna. Att vara rolig räcker inte.

Jag måste hålla med dem: jag vill hellre ha en rolig Lena Dunham än en god Lena Dunham. Hon verkar vara en jobbig person – hon bor med sin inredningsarkitekt och samlar på husdjur – men det är helt okej. Jag slipper ju bo med henne, jag vill bara se serierna.

För övrigt tänker jag att ”Girls” inte var bra för att den utmanade kvinnobilden, utan helt enkelt för att den var rolig och välgjord.

Dunhams alster får förstås kritiseras. Men jag önskar att hon hade haft fler personer omkring sig som sagt åt henne att strunta i kritiken och fortsätta skapa på sitt eget sätt.

Och jag hoppas att även andra begåvade kvinnor vågar fortsätta vara jobbiga.

”Lena Dunham har fallit offer för en tid där offentliga personer främst ska vara duktiga och goda, anser poddarna. Att vara rolig räcker inte. Jag måste hålla med dem: jag vill hellre ha en rolig Lena Dunham än en god Lena Dunham.”

ANNAKAISA SUNI

nyhetschef