Mer än barndomens nostalgi i Karankas kakofoniska ryor
Jonna Karankas ryor med barndomsminnen imponerar. Ham drar sitt strå till stacken för att förändra bilden av textilkonst som ”bara” hantverk. KONST
Jonna Karanka:
We Might Feel The Groove. Ham-galleriet, Tennispalatset. Till den 6.1.2019.
Bildkonstnären och musikern Jonna Karankas We Might Feel The Groove är en utställning som tar avstamp i lågstadieminnen och 1980-talsestetik, men som inte enbart förlitar sig på nostalgi. I stället används barndomsreferenserna som utgångspunkt och inspiration för helt abstrakta konstverk i form av handgjorda ryor. Dessa varvas med souvenirer från flickrummet – klistermärkessamlingar, beundrarbrev, idolbilder och klotter med blå kulspetspenna – som återges i tryck på tunt, silkigt tyg.
Där till exempel jämnåriga Konsta Ojala avbildar bastardiserade psykedeliska versioner av barndomsvänner som Långben eller Bart Simpson skapar Karanka i sina ryor abstrakta tolkningar av barndomens landskap, utan igenkännbara figurer eller symboler. Därmed dock inte sagt att ryorna är allvarsamma eller återhållsamma. Verken är detaljerade och noggrant utförda med täta och jämna ytor, men betraktarens ögon tillåts inte vila vid de geometriska mönstren, utan de ja- gas runt av en kakofoni av färger. Det är grällt, stickande och djärvt till den mån att det är svårt att lyckas fästa blicken för längre än en sekund. Idel neon och glitter, men utan att gå över i karnevalsstämning – kanske är det ryans starka associationer till kyrkan som förhindrar en alltför uppsluppen stämning.
Karanka själv är mycket medveten om sitt mediums anor och historia. I utställningstexten påminner hon betraktaren om hur vanliga kvinnor i århundraden skapat textilkonst i form av broderier och ryor. De textilverk som överlevt är så gott som alltid anonyma och klassas i regel som handarbete snarare än som konst. Användning av nål, tråd och tyg tycks fortfarande i denna dag automatiskt betyda att ett konstverk är ”feminint”. Det enda sättet att bekämpa detta patriarkalt kodade sätt att se på textilkonst är att ge det en plats såväl i konsthistorien som i samtidskonsten, och här drar Ham sitt strå till stacken genom att ställa ut Karanka samtidigt som Ulla Jokisalo i utrymmet intill. De två konstnärerna har bara det gemensamt att de båda använder sig av nål, tråd, tyger och garn, men för bägge är dessa verktyg och inte självändamål. Som det bör vara.
Musik och bildkonst
I We Might Feel The Groove är det ryorna som imponerar, men de lånade barndomsföremålen är vad som framkallar den omedelbara tillfredsställelsen. Detta beror främst på att det är lätt och roligt att dekryptera deras innehåll. Det bästa exemplet är Letters to Madonna (2018), reproduceringar av brev nerplitade av ”one litle girl, from Finland” som skriver till sin idol om sin hund Heppu och avslutar med citatet ”True love baby I love you!” Det är underhållande, men också en intressant påminnelse om hur effektivt amerikansk popkultur sipprade in i det globala västerländska medvetandet även i tiderna före internet.
I verket The humanity doesn’t deserve the Finnish Forest Folk scene (2018) – dels rya, dels applikation – återkommer en vuxen Karanka till musiken. Denna gång hyllar hon dock inte en avlägsen kändis på andra sidan jorden, utan sitt eget och sina vänners musicerande. Det humoristiskt namngivna verket är ett slags graffitivägg på vilket det med stora, lyckliga, glänsande bokstäver står betydelsefulla artist- och bandnamn som till exempel Kuupuu, Karankas eget alter ego, eller Lau Nau, den återkommande samarbetspartnern Laura Naukkarinens artistnamn. Det är inget självbelåtet eller narcissistiskt verk, utan en varm kärleksförklaring.
Likt så många av de andra finländska bildkonstnärerna/ musikerna (Jyrki Nissinen, Maria Stereo & Anssi 8000, Sanni Seppä, Hulda Huima, m.fl.) är Jonna Karanka någon som gör konst och musik på sina egna villkor. Färggrant och fantasifullt, men med självrespekt och flit.