Lyytikäinens outtömliga bildvärld förtrollar
Nästa år har det gått sjuttio år sedan Olli Lyytikäinen, en av de främsta inom den moderna bildkonsten, föddes. Det vore en utmärkt orsak till en jubileumsutställning, skriver Jan-Olof Mallander.
Det har gått arton år sedan Kiasmas kanoniserande utställning och fyra sedan den stora utställningen Flyende Hamlet som Björn Springfeldt satte ihop för Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn i Sverige och som sedan visades i Salo konstmuseum, samt senare i nedbantad form i Amos Andersons konstmuseums sjätte våning.
Däremellan har Olli Lyytikäinen synts till rätt sällan. Hans verk är utspridda i privatsamlingar och är skatter för hans fans, och kommer sällan ut på marknaden.
Påpassligt inför märkesåret visar nu Kaj Forsbloms galleri ett potpurri bilder ur Lyytikäinens rika arv. Det är en blandad (ej kuraterad) samling, som väl utgör bevis för konst närens snillrika intelligens, briljanta visuella register och psykologiska träffsäkerhet.
För oss som känner hans konstnärskap väl, är det ett välkommet tillfälle att – än en gång – förundra oss över hans till synes outtömliga inre bildvärld. För en ny publik kan mötet bli en häpnadsväckande påminnelse om vad allt en skicklig konstnär kan trolla fram ur medvetandets djup.
Till skillnad från allehanda samtida ”smartister” (den nya typen av utbildade konstnärer som är bra på lansering men inte nödvändigtvis har mycket att ge som personliga konstnärer) besitter Olli Lyytikäinens bilder en autentisk, unik intensitet som inte behöver diverse dis kurser till stöd. De är tillräckliga i sig själva.
Men de är alltid öppna för tolkningar. Vad man kunde önska är att nya intresserade åskådare med tolkningsförmåga finner vägen till Lyytikäinens rika värld; till exempel psykologer och författare. Här finns stoff för nya insikter.
Jag leker till exempel med tanken på vad en Hotakainen – samtida med konstnären – kunde göra av Lyytikäinens magiska bilder.
Internationella stunder
Ett större problem, för mig en gåta, är dock varför Olli Lyytikäinen inte ännu heller nått ut till en kvalificerad publik internationellt, såsom Kaija Saariaho, Esa Pekka Salonen, Magnus Lindberg och flera andra i hans samtida bekantskapskrets har gjort.
En del försök har faktiskt gjorts. Jag drar mig till minnes att Stuart Wrede tidigt ordnade en fin liten samling som ställdes ut i New Yorks Drawing Center. Den fick ordentligt med utrymme i New York Post, med många bilder samt en kommentar av Hilton Kramer: ”Olli Lyytikäinen offers us some foolish Pop portraits”. Frun till storsamlaren SI Niewhouse – ”Amerikas Erkko” – var visst intresserad av ett inköp, men det blev inte av.
År 1982 gjorde Skandinavien en gemensam kampanj för att nå ut på den amerikanska marknaden. En del av paketet var en konstutställning i Guggenheim, gjord av Pontus Hulten och Björn Springfeldt, med två konstnärer från varje nordiskt land. Från Finland deltog Paul Osipow och Olli Lyytikäinen. Det blev ett slags medialt genombrott för Lyytikäinens del, på ett intressant sätt: New York Times skrev om utställningen och illustrerade artikeln med en trespaltig bild av Lyytikäinens akvarell Counterpoint, där en förandligad Kaija Saariaho skådar ut mot läsaren. På samma sida fanns en enspaltig notis med bild om Cimabues stora krucifix som Metropolitanmuseet efter många förhandlingsturer lyckats låna till museet från Italien.
❞ För en ny publik kan mötet bli en häpnadsväckande påminnelse om vad allt en skicklig konstnär kan trolla fram ur medvetandets djup.