Den sista julen av konsumtionshets

De senaste veckorna har jag tillbringat i Sverige och passat på att fråga alla mina kompisar om de gjort något konkret för att bromsa miljökatastrofen. Till min stora glädje vittnar många om att deras arbetsplatser så långt det är möjligt väljer tåg framför flyg och att de själva beslutat sig för att se över sina semesterresor. Flera av dem ångrar att de i början av 2018 bokade julresor och säger att de inte skulle ha gjort det med den kunskapen de sitter på i dag. Jag tycker att det är fantastiskt att en rörelse kan påverka människor så snabbt. På mindre än ett år har både privatpersoner och företag tagit aktiva beslut gällande koldioxidutsläppen.

I min bekantskapskrets pratar folk också om att skippa julklapparna. Varför ge bort grejer till familj och vänner bara för att ge? Ofta är det saker som mottagaren kanske blir glad av, men egentligen inte behöver. Tänk om det här är den sista julen av konsumtionshets? Eller till och med den första julen när julhandeln inte gör rekord eftersom folk börjar inse att det är ohållbart att leva i en slit och släng-kultur?

Detsamma gäller maten. På julbordet står inte sällan rätter som ingen riktigt älskar, men som enligt traditionen hör till. De gör entré på julafton, comeback på juldagen och i värsta fall ett sista försök på annandagen för att sedan slängas. Matsvinn är ett stort miljöproblem. Varför inte kartlägga måltiderna och bara köpa portioner av till exempel lutfisken och kålrotslådan?

På sociala medier delade någon en uppmaning att ge sina barn och föräldrar närvaro i stället för saker. Det kanske låter pretentiöst, men visst är det också ganska fint att i stället för att spendera pengar ge av sin tid?

Grattis alla ni som klarat av att dra ner på konsumtionen inför den här julhelgen. Nu återstår eldprovet: mellandagsrean.