Belastningsskador är alltid en följd av fel typ av träning
Då idrottande barn i lågstadieålder behöver behandling för belastningsskador är något allvarligt fel i träningen. Fysioterapeuten Tiina Lehmuskoski vill dra sitt strå till stacken och jobbar för att skapa en bättre träningskultur.
Fysioterapeuten och osteopaten Tiina Lehmuskoski har en mission: Hon vill förändra träningskulturen i Finland så att den blir mer hälsosam. Lehmuskoski poängterar att det går att nå den absoluta toppen utan att bränna slut sig fysiskt eller psykiskt.
Det är ingen liten förändring hon vill få till stånd. I dagens Finland tränar barn inte bara för mycket, de tränar för ensidigt och på fel sätt. Föreningar och tränare kräver specialisering i allt yngre ålder och att hålla på med flera grenar parallellt kan därför vara omöjligt.
– I Finland är den rådande kulturen att man kräver att unga förbinder sig till grenen, att träningsmängderna är stora och att man måste välja gren för tidigt, säger Lehmuskoski.
Det här sker trots att man i klubbarna, bland tränarna och bland föräldrarna är medvetna om att det inte är det bästa alternativet för barnen. Det finns forskningsresultat som visar att idrottare som hållit på med ett brett grenspektrum som barn och ungdom har en fördel av mångfalden då hen i ett senare skede bestämmer sig för att specialisera sig i en gren.
– Det är märkligt att vuxna människor agerar så här trots att vi besitter kunskap om att det inte är det bästa för barnen, funderar Lehmuskoski som jobbar med idrottande barn, ungdomar och vuxna.
– Sex-sjuåriga barn kan ha träningar nästan varje dag och det handlar inte om lek utan grenspecifik träning. I de här fallen vill jag väcka tanken: Är det klokt att träna på det sättet?
Belastningsskador hos unga
Träningsmetoder har under den senaste månaden varit ett hett samtalsämne i Finland sedan Urheilulehti skrev om Titta Heikkiläs kontroversiella träningar inom gymnastiken. Artikeln målade upp en bild av en demontränare som mobbade sina adepter, kallade barn för ”skit”, sade att ”de aldrig kommer att bli något” och utövade påtryckningar för att nå resultat…
Lehmuskoski har behandlat många gymnaster och påpekar att det är en gren där man inför grenspecifik träning i en tidig ålder och att man inom grenen tränar mycket som unga.
– Jag vill inte på något sätt demonisera gymnastiken. Det förekommer skador i alla grenar. Men om man inte har balans i sin träning och har för mycket grenträning kommer det belastningsskador oberoende av vilken gren man håller på med, säger hon.
Helheten avgör
I sitt jobb som fysioterapeut och osteopat möter Lehmuskoski hela tiden barn som lider av lika sorters skador. Det är inte bara en eller två gånger hon får besök av förtvivlade föräldrar som har barn som måste få behandling för skador.
Ett besök har etsat sig fast i Lehmuskoskis minne. Hon behandlade ett 6-årigt barn som hade en stressfraktur i ryggen.
– Det är tyvärr ingen isolerad händelse utan det är vanligt att barn i lågstadieåldern har liknande skador. Belastningsskador och stressfrakturer är rätt vanliga, säger hon med en suck.
– Det ligger alltid fel i träningen bakom då man talar om stressfrakturer och belastningsskador.
Vad exakt som är fel i träningen eller vad som är tillräckligt eller för mycket för ett barn eller ungdom är omöjligt att säga. Det är många saker som måste beaktas då barn idrottar.
– Det finns inget enkelt svar på frågan ”i vilken ålder kan man börja träna hårdare?”. Är skolan stresssig, skapar situationen hemma stress, förekommer det mobbning, hur fungerar vardagen, har barnen långa dagar och får barnen rätt sorts mat, räknar Lehmuskoski upp.
– Det gäller att kartlägga helheten och då alla de här delarna av livet är i skick kan man träna på ett bra sätt.
Hon poängterar att det är en stor skillnad på om barnen motionerar och rör på sig själva eller tillsammans jämfört med då de är på organiserade träningar där man koncentrerar sig på grenspecifikt kunnande.
– På de organiserade tärningarna finns det inte plats för fri rörelse och glädje.
Lehmuskoski möter ofta chockade föräldrar som inte förstår hur det är möjligt att deras barn har stressfrakturer eller andra belastningsskador.
En försträckning eller ett benbrott är lättare att acceptera då det ofta är en specifik situation som lett till skadan. En belastningsskada är resultatet av något som skett över en längre tidsperiod och då funderar föräldrar ofta hur det gått till, om man kunde ha gjort något annorlunda och vems fel det är att det egna barnet är skadat.
Lehmuskoski vet att hennes svar på den sista frågan inte alltid är populärt bland föräldrarna.
– Det är alltid i sista hand föräldrarna som bär ansvaret, säger hon.
Hon vet att det kan kännas svårt för föräldrar att veta vad som är rätt eller fel träning i grenar de inte själva känner till.
– Det är enklare att se till att utrustningen är i skick och att barnen har mat på bordet än att veta när träningsmängden blir för stor, när träningen är felaktig eller om någon blir felbehandlad på träningarna.
En av de viktigaste frågorna hon vill att föräldrar ska ställa sig då deras barn börjar med en ny hobby eller gren är: ”Är det här en verksamhet där jag vill att mitt barn ska delta”.
– Föräldrarna ska veta vad som händer på träningarna. Det är bra om föräldrarna stannar och ser på träningarna så att de har koll på vad som händer. Tanken är inte att man ska vara där varje träning och spionera men de vuxna (föräldrar, tränare, fysioterapeuter med mera) ska föra diskussioner och tillsammans kunna komma fram till vad som är bäst för barnet, säger Lehmuskoski.
Föreningarna ska naturligtvis ha kompetenta och kunniga tränare som vet hur man lägger upp träningen på ett mångsidigt sätt. Men Lehmuskoski säger att det är på föräldrarnas ansvar att lyfta fram fel i träningen och diskutera dem.
– Barn gör som de blir tillsagda
I Finland är den rådande kulturen att man kräver att unga förbinder sig till grenen, att träningsmängderna är stora och att man måste välja gren för tidigt.
Om man inte har balans i sin träning och har för mycket grenträning kommer det belastningsskador oberoende av vilken gren man håller på med.
och de vet inte alltid vad som är rätt eller fel, säger Lehmuskoski.
Hon säger att det också är viktigt att inom familjen föra diskussioner om vad som är målet med idrottandet så att alla känner till det.
Lehmuskoski ger i vår ut boken ”Sportfulness – Mitä jokaisen urheilevan lapsen vanhemman tulee tietää” (vad varje idrottande barns förälder borde veta).
– Jag vill förändra hela träningskulturen i Finland. Jag vet att en enskild bok säkert inte får till förändringen men jag hoppas den kan ha en positiv inverkan och föra träningen i rätt riktning. Jag vill hjälpa, säger hon.