Reformerna av eurosystemet får vänta

Avtalet mellan EU och Italien visar att politiska hänsyn fortsätter att väga tyngre än euroreglerna. Bilden ändras inte före EU-valet.

Isin höstprognos om de ekonomiska utsikterna år 2019 säger EU-kommissionen att unionens ekonomi går in i det sjätte året av oavbruten tillväxt. Men tillväxten var snabbast år 2017, och nu blir takten långsammare.

Den kraftiga tillbakagången på aktiemarknaderna runtom i världen väcker farhågor om att nedgången i den internationella ekonomin blir brantare än man hittills har trott. I USA har tillväxten varit stark i många år, men nu syns allt fler tecken på att takten avtar.

Enligt de mest pessimistiska bedömningarna kastas världen in i en djup och lång recession under nästa år. Den skulle bero på att stimulanspolitiken som centralbankerna länge har bedrivit har skapat en risk- och finansbubbla som till slut spricker.

Sedan EU-kommissionens prognos publicerades har tecknen på en nedgång blivit allt fler. Inköpschefsindexen, en pålitlig mätare för utvecklingen under de närmaste månaderna, visar att tillväxten hostar i EU:s ekonomiska motor Tyskland, framför allt beroende på bilindustrins svårigheter. I Frankrike har de omfattande protesterna lett till att den privata sektorn nu går på minus för första gången på två och ett halvt år.

Vid sidan av den globala osäkerheten växer oron över brexit. Om Storbritannien lämnar EU utan något avtal blir de ekonomiska följderna både på kort och på lång sikt omfattande.

Euroområdet är inne i en långsam reformprocess. Vid toppmötet i mitten av december beslöt man att bygga upp en budget i liten skala för området. Det var en nedskalad version av Frankrikes vision om en omfattande budget som bland annat kunde fungera som stödresurs för länder med ekonomiska svårigheter.

Det motsätter sig bland annat Finland, som ingår i det nordeuropeiska blocket som inte vill att det skapas en solidaritetsmekanism där EU-länder med välskött ekonomi tvingas finansiera överskuldsatta länder.

Frankrike har kritiserat det nordeuropeiska samarbetet och menar att det splittrar EU.

Svårigheterna med att skapa ett hållbart regelstyrt system där alla euroländer tar ansvar både för sin egen ekonomi och för stabiliteten i euroområdet blev tydligt dagarna före jul.

Då enades EU-kommissionen och Italien om att underskottet i den nya versionen av Italiens budget inte ökar så mycket att kommissionen måste inleda en process för att bötfälla Italien för regelbrott.

Överenskommelsen är framför allt politisk. Italiens sätt att justera budgeten handlar närmast om att skjuta upp ett antal dyra reformer som populistpartierna som leder regeringen ställde i utsikt i valkampanjen.

Men då president Emmanuel Macron dämpade de våldsamma protesterna genom att dra tillbaka en rad åtgärder för att balansera Frankrikes ekonomi stod kommissionen inför valet att se mellan fingrarna med Italien eller förbereda sanktioner också mot Frankrike.

Den politiska drivfjädern bakom kommissionens beslut är att man inte vill fatta obekväma men nödvändiga beslut som kan gynna de EU-fientliga och nationalistiska populistpartierna. Om de här partierna förenar sina krafter i EU-valet i vår finns det en reell möjlighet – risk – att de på allvar kan påverka EU:s linje under de kommande åren.

Det är ett hot mot hela EU:s existens, och att kommissionen väljer att tumma på reglerna visar hur allvarligt man i Bryssel ser på riskerna. Signalen är att beslutsfattarna i EU åtminstone under det närmaste halvåret kommer att lägga större tyngd vid politiska överväganden än vid åtgärder som den ekonomiska och finanspolitiska disciplinen skulle kräva.