Missbrukat förtroende
Vilken av journalistreglerna är den viktigaste? Frågan avslutade panelen vid seminariet ”Framtiden för den ansvarsfulla journalistiken” då Opinionsnämnden för massmedier firade sitt 50-årsjubileum. De flesta av de unga journalisterna valde att nämna den första regeln som betonar journalisters ansvar inför sina läsare, lyssnare och tittare och deras rätt få veta vad som händer i samhället, men också den åttonde regeln åberopades: ”Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling”.
Det är båda dessa väsentliga regler som brutits på ett flagrant sätt av Der Spiegel-reportern Claas Relotius som i början av december tog emot det tyska journalistpriset för årets reportage, en gripande berättelse om en syrisk 13-årig pojke som lever i tron att han med sin graffiti och sitt motstånd mot Bashar al-Assad har orsakat inbördeskriget i landet.
Den 18 december meddelade Der Spiegel att artikeln är fabricerad, som även minst 13 andra av hans inalles 60 artiklar för tidskriften. Reportaget som prisjuryn hade berömt för ”enastående lätthet, intimitet och relevans” är inget annat än ett hopkok. Interna efterforskningar har visat att Relotius skapat källor, människor som existerar, men vars berättelser han fabricerat. Han har hittat på dialog och citat, ljugit och gett sken av att ha mött och intervjuat människor.
Claas Relotius är inte den första journalisten som fabricerat sina reportage, men i hans fall handlar det om en flerfaldigt prisbelönt skribent som vida ansetts representera det bästa inom den samtida journalistiken: en träffsäker skribent som genom noggrant utvalda detaljer och suggestiva scener förmår skildra stora, komplexa skeenden. Relotius har skrivit om exempelvis irakiska barn som kidnappats och omskolats av terrororganisationen Islamiska staten, om amerikanska medborgargarden vid gränsen till Mexiko samt om fångläger i Guantánamo.
Det är ämnen och grepp som vi läsare uppskattar och gärna betalar för – förutsatt att det är sant. Narrativ journalistik ger inga friheter: journalisten får inte fylla i och hitta på i brist på fakta om vad som egentligen hänt. Och det är redaktionens ansvar att försäkra sig om detta.
Skandalen är stor, och Der Spiegel-redaktionen ber nu sina läsare om ursäkt, satsar stort på interna och externa utredningar och genomlyser sina redaktionella processer. Tidskriften vet att förtroendet är skadat, inte bara för Der Spiegel, utan potentiellt för hela yrkeskåren. Om detta kan hända i de mest ansedda kvalitetsmedier, vad kan vi lita på?
Medieetiken som också de finska journalistreglerna förkroppsligar betonar vikten av självkorrigering. Ansvarsfull journalistik innebär ansvarstagande då läsarnas förtroende missbrukats och sanningen förfalskats. Öppen redovisning av fel, rättelser och självkritik utan förskönande är av största vikt.
Jag önskar att fallet Relotius får finländska nyhetsredaktioner att skärpa sin kvalitetskontroll och informera sina läsare, lyssnare och tittare om hur de vårdar sanningsenligheten och tar hand om förtroendet, det värdefullaste som finns.