Epilog: en personlig vinkling (obs modeordet!)
För mig själv var just 1968 nog bara ett år som de andra. Men de andra åren i en skolgosses erfarenhet är inte många och först när den var över ser vi ju att epoken var speciell. Som tonåringar hade vi vant oss vid att märkliga saker kunde hända, skulle hända; vi tog experimenten, omvärderingarna, kreativiteten, alla rörelserna för givna. Trodde det var så det skulle vara och att det skulle fortsätta, alltid. ”Revolution 9”, ett 8 minuter långt kaoscollage på fjärde sidan av Beatles vita album: en underlig provokation, ändå en typisk del av sin tid. Först i efterhand inser jag att detta var tidens mest spridda elektroakustiska avantgardekonstverk. Att gränser tänjdes åt alla håll – pop, konst, politik, sätt att leva – blev för en tid det nya normala. Och den sidan av ”68” skimrar fortfarande.
Det var inte 1968, utan några år tidigare, som vår rektor ägnade morgonsamlingen åt att berätta att en kollega till honom för några dagar sen gått in på sin skolas toalett och skjutit sig. Orsaken var, enligt vår egen rektor, ”skoldemokratin”.
Ett frö till skepsis mot auktoriteters narrativ såddes nog redan där. En annan scen, och nu är det 1968: under en lektion nämner vår lärare ockupationen av Gamla studenthuset i Helsingfors. Om den visste vi elever nog mindre än litet, förutom tidningsrubriken. Plötsligt och oförmedlat utbrister läraren: ”men känner någon av er ens en arbetare?”.
Total tystnad. I den tiden och den miljön var både frågan och ordet så totalt oväntade. Först långt senare insåg jag att visst kände jag arbetare: till exempel min morbrors trevliga fru som jobbade på en saxfabrik.
Jag satt alltså tyst och gapade, liksom alla andra. Men de följande korta åren blev i gengäld en crash course i all den väsentliga kunskap som skolan inte lärde ut: rasterna lärde oss mera än timmarna. Vi läste Myten om Wu TaoTzu av Sven Lindqvist och Samhället vi dör i av Claes Andersson; lärde oss protestsånger; såg GodardsWeekend om bilkrockar och samhällets sammanbrott; ryste till Jimi Hendrix napalmöverVietnamversion av The Star Spangled Banner på Woodstock; inte minst, insåg helt plötsligt att det finns en arbetarrörelse i denna värld, att den har en egen kultur, en lång historia – hur okänd den än var i dåtidens läroböcker.
Mycket på en gång, alltså. Ord kan vara dörrar, det gällde också många av orden i Svenska modeord från 1970. Jag är tacksam för att ha varit med, fått se de här dörrarna öppnas, åt så många nya håll – nya för oss.
Sen följde förstås 1970talet. Som en ytterligare skruv på ”1968”, för en del: feminister, marxister, miljörörelse, fredsrörelse ute i den större världen. I Tyskland och Italien dessutom galna terrorister. Och det provinsiella undantaget: moskvatrogna stalinister här i vårt eget lilla land.
För många av de sistnämnda, taistoiterna, var engagemanget en modegrej, lika ytlig som den på den tiden populära självhäftande plast som imiterade teak. I synnerhet de mest synliga figurerna på finlandssvenskt håll återvände nästan man och kvinnogrant till fadershusen efter ett eller två vilda och fria år. Det sociala arvets magneter drog dem, till synes obevekligt, tillbaka till föräldrarnas ideologi och klass. Någon till en topposition i finansvärlden, någon till ortodox judendom, någon till SFP och Nato.
Andra, kanske mindre mainstreamsynliga, stod emot det ”genetiska” trycket, blev bofasta i vänstern i bred bemärkelse. Peter Lodenius (1942–2018), min f.d. chef på Ny Tid, är en självklar referenspunkt. Bland många andra. Deras arbete står i dag för en djupare medvetenhet än de som – likt Nicolas von Kraemer – djärvt reducerar begreppet ”vänstern” till några popidolers ställningstaganden, eller till trassliga stamfejder under rubriken identitetspolitik.
1968 var en kulturrevolution, inte kinesisk utan global; sedd på kort sikt kraschade den, Prag ockuperades, Martin Luther King blev skjuten och först 1973 drog sig USA ur Vietnam. På längre sikt finns 1968 ändå med oss som ett ferment, en genbank av modeller för kultur, motstånd och ”vänsterpåriktigt”. Som våra samhällen bittert behöver för att stå emot när högerpopulister vinner val i land efter land och deras stormtruppers stövlar på nytt marscherar på gatorna.