Urbana sammanträffanden

På Ateneums svartbruna renässansfasad bevakar fyra kvinnliga stöttepelare, karyatider, entrétrappan och välkomnar besökaren till utställningen Urbana möten. Många av våra konstnärers okända verk ger en fängslande bild av 1900-talets Finland när urbaniseringen påverkade umgängeskulturen och vardagen förändrades. Jag stannar vid en anspråkslös oljemålning Fazers bar av Henry Ericsson från 1931. På ett modernt kafé sitter tidningsläsande besökare på metallrörsmöbler i en tidsenlig inredning i funkisstil.

Instinktivt ger jag efter för stämningen och skyndar över Alexen dränkt i jultidens ljus och slinker in på Fazers kafé där färgsättningen fortfarande går i rött, svart och guld med en släng av art déco. Det vimlar av utlänningar. Flotta svenskar, pigga japaner och pärlbeströdda thailändare står och köar på marmorgolvet för att smaka på något typiskt för Helsingfors. De velar mellan chokladläckerheter, bebéer och muffins. Jag har inte svårt att bestämma mig. Tar en mörk potatisbakelse som ännu finns i sortimentet, precis som under studietiden då jag med min rakryggade mormor Anna satt under kaféets pärla, den glansiga kupolen. Ibland kom också min mamma från provinsen och njöt av bordsserveringen och lyxen.

En vårvinterdag satt vi under kupolen i rotundan med den unika akustiken där en knäppning av en sked som placerades vid en porslinskopp kunde höras på motsatt sida. Ljudvågorna studsade mot kupolens yta och några mansstämmor påkallade vår uppmärksamhet. Vi kom ofrivilligt att följa med en diskussion mellan två herrar om ett för min mamma mycket delikat ämne. De äldre herrarna diskuterade nämligen min brors kontroversiella doktorsavhandling som gettpressen några feta rubriker. Min mamma, som ofta oroade sig över vad folk tyckte, spetsade öronen, knep ihop de vackra läpparna och nickade bekymrat. Min mormor strök däremot med hemvan trygghet servetten över munnen och menade att det för henne var likgiltigt vad man skrev i bladen. Ingen läste sådant och läste någon skedde det rent mekaniskt. Dessutom tycktes hon förstå att herrarna berömde min bror, i motsats till några i denkyrkliga hierarkin.

– Tack, sa mormor högt och vände sig vinkade mot bordet mitt emot.

– Sluta! De tror att du flirtar, sa mamma som den humorist hon var och smakade på den läckra mazarinen.

Och min mormor ja, hon var en riktig karyatid, en stöttepelare till kvinna.