Politisk paralys
Premiärministern fick också lära sig att Storbritannien inte kan lämna klubben och samtidigt behålla medlemskapets föredelar. EU var för en gångs skull enigt och medlemsländerna kunde inte spelas ut mot varandra.
Om nittio dagar, fredagen den 29 mars, skall Storbritannien lämna EU. Det långa, påfrestande Brexit-dramat går mot sitt slut, men finalen är ännu oskriven. Allt tyder på att det inte blir happy end.
Det är utan tvekan en förlust för EU och dess medlemsstater att britterna efter fyrtiofem år vill utträda ur gemenskapen. Men med all sannolikhet skadar de sig själva ännu mer.
Brexits förespråkare lovar dem en ljus framtid. Befriat från EU:s bojor skulle landet återta kontrollen över invandringen, bedriva handel med hela världen till sin egen fördel, göra Britannien stort igen. Brexits motståndare, som besegrades knappt i folkomröstningen 2016, vet däremot att detta främst är propaganda – ett populistiskt fata morgana.
Theresa May har fått den otacksamma uppgiften att genomföra skilsmässan. Efter utdragna förhandlingar med EUkommissionen presenterade hon i november förslaget till ett utträdesavtal. På vägen dit hade hon förlorat ett val, många tunga ministrar i sitt kabinett och mycket av sin auktoritet.
Premiärministern fick också lära sig att Storbritannien inte kan lämna klubben och samtidigt behålla medlemskapets föredelar. EU var för en gångs skull enigt och medlemsländerna kunde inte spelas ut mot varandra.
Men Mays kompromisser tilltalar varken Brexits förespråkare eller motståndare. Regeringen, det konservativa partiet, Labour-oppositionen och hela landet är fortfarande djupt splittrat. Premiärministern som flitigt, envist och i stort sätt ensam har försökt uppnå avtalet, kämpar nu lika tappert och trotsigt för att det brittiska parlamentet ska godkänna det.
När det nyligen blev klart att omkring hundra ledamöter i hennes eget parti skulle förkasta avtalet sköt hon upp omröstningen till tredje veckan i januari. På så sätt ökas också trycket på parlamentet. Ju närmare den 29 mars kommer, desto mindre tid blir kvar för att pröva andra alternativ. Och de finns förstås.
Kampanjen som vill ge folket chansen att rösta på nytt – nu då Brexit- verkligheten kan jämföras med de falska löftena – vinner allt mer gehör. Men det tar månader att organisera en omröstning. Parlamentet bör besluta om det och enas om hur frågan formuleras. Och även om EU- anhängarna den här gången kan hoppas att utgå med segern skulle det sannolikt inte bilägga tvisten.
May och många i hennes parti hävdar att en ny folkomröstning är ett förräderi mot väljarna. Labour är splittrat och enades enbart om en taktisk kompromiss. Enligt den vill man först försöka störta regeringen och utlysa nyval innan partiet tar ställning till en folkomröstning. I parlamentet finns dock (ännu) ingen majoritet för en misstroendeförklaring. Och Labour-ledningen vågar inte ens ta steg ett för att undvika steg två.
Kanske den politiska paralysen slutligen trots allt gynnar Theresa May. Parlamentsledamöterna har under helgdagarna haft tid att lugna ner sig efter bittra debatter och tänka om. Det är inte uteslutet att skrämseltaktiken till och med lyckas. Kanske tillräckligt många parlamentariker, också inom Labourpartiet, ändå är beredda att rösta för utträdesavtalet för att undvika en riskfylld Brexit-krasch.
Visst finns det också en vag förhoppning om att allt slutar väl och Storbritannien, efter ytterligare piruetter, stannar kvar i unionen. Men är det mera än ett önsketänkande?