Haltar mer än betänkligt
DRAMA/KOMEDI/ROMANTIK
Kärlek på hjul
Regi och manus: Franck Dubosc. Foto: Ludovic Colbeau-Justin. I rollerna: Franck Dubosc, Alexandra Lamy, Gérard Darmon, Elsa Zylberstein. är det okej att skämta om att låtsas sitta i rullstol?
Beträffande blommor och bin, sex och kärlek, har fransmännen alltid haft en betydligt mer liberal attityd än exempelvis amerikanerna. Underförstått: det gäller att inte vara så himla petig, att ta för sig.
Så när Franck Dubosc, som förövrigt också skrivit och regisserat Kärlek på hjul (Tout le monde debout), träder in i rollen som Jocelyn, verkställande direktör och obotlig kvinnokarl, är det bara att tacka och ta emot. Inte mycket att göra åt saken.
Talande är att när karlen röjer upp bland sin döda mors saker och den vrålsnygga grannen samt personliga assistenten Julie (Caroline Anglade) ringer på, är Jocelyn idel öra. Eller rättare sagt öga.
Det finns bara ett men. Han ertappas sittande i sin mammas rullstol och kommer sig inte för att berätta hur det egentligen står till. Vem vet, kanske kunde han uttnyttja situationen till sin fördel.
Skämta om allt och alla
Inte för att Julie är med på noterna, nej. Hon är mera mån om att introducera sin storasyster Florence (Alexandra Lemy) som de facto också sitter i rullstol. På riktigt alltså.
Det oaktat tycker man sig snart höra ljuv musik – även utanför konsertsalen (Florence spelar fiol). Så hur, var och när berätta att han, Jocelyn, inte alls är rullstolsbunden?
Det är inte otänkbart att handikapporganisationerna skulle ha ett och annat att säga om Kärlek på hjul. Men varför lyssna på det örat när vi kan luta oss mot den så kallade Monty Python-skolan som hävdar att det mest demokratiska – och därtill humanistiska – är att skämta om allting och alla.
Problemet här är att filmen i sig inte är speciellt kvick eller rolig, snarare tillrättalagd. Och knappast blir det bättre av att Franck Duboscs förste älskare är en i grunden rätt så osympatisk figur, självgod så det förslår.
Filmens final är i och för sig bra söt, men vid det laget är spelet redan förlorat. Faktum är att syskonfilmen En oväntad vänskap (Intouchables) gjorde allting så mycket bättre, både när det gällde allvaret eller humorn.