Strax nyår – hur ska livet bli?
■ Radioteaterns andra premiär inom några dagar är halvtimmeshörspelet Rus, som är ett samarbete med Studentteatern.
I Rus möter vi ett gäng unga vuxna dagarna innan nyårsafton. Vad ska man göra på tolvslaget och vad ska man göra med livet, är frågorna i det här realistiska lilla dramat. Här finns oroliga mammor, otrohet, problem med kämppisar, problem med pengar, problem med tomhet. Vanliga, men inte desto mindre allvarliga och jobbiga saker i en tjugoårings liv.
Manuset är skrivet av skådespelaren Kira-Emmi Pohtokari som också står för regin. Det har sina styrkor och sina svagheter. Till styrkorna hör den lediga dialogen som låter och känns autentisk. Replikerna framförs naturligt av Studentteaterns medlemmar, och till trovärdigheten bidrar att skådespelarna Selina Ukkonen, Rebecka Vilhonen, Patrik Kumpulainen, Alexandra Meincke, Rebecca Niska och Emilia Gustafsson lär vara ungefär i den ålder som rollfigurerna är (och förvisso så även Hellen Willberg, som spelar mamman!).
Bra och inkännande är också greppet på de ungas livssituationer och utmaningar. Alltsammans känns mycket realistiskt, men nästan på gränsen till för realistiskt – det riskerar bli tråkigt. Det finns inga överraskningar, inget oväntat händer, och man blir inte speciellt intresserad av de olika personerna. Det hela känns aningen klyschigt och förenklat. Jag har också svårt att skilja på vem som är vem, vilket gör handlingen lite svår att hänga med i.
Jag tillstår att jag inte hör till den primära målgruppen, och för dem som själva är i tjugoårsåldern kan det här gå hem som en smäck och erbjuda värdefull igenkänning och insikt om att man inte är ensam med sina tankar och problem.
Den karaktär som känns mest intressant och som har mest kött på benen är, kanske oväntat nog, Cessi vars liv verkar perfekt. Bra jobb, bra hem, bra fritid, bra pojkvän (…?), men ändå känner hon tomhet. Proaktivt gör hon upp vision boards och planerar en vlogg om sitt liv. Men det ekar tomt, hon låter som ett skal med sin glättiga röst. Den här karaktären är kanske också en kliché, men den som man kanske skulle finna mest mörka hemligheter i om man skrapade lite på ytan.
Det som inte fungerar är inledningen och avslutningen i prosalyriskt format. Det är för svårgripbart; den här typen av uppläst dikt/dagboksanteckning fungerar inte i det här formatet. Kanske den kunde vara som ett ”programblad”, en text som man kunde läsa efteråt och smälta i lugn och ro.
Ljuddesignen av Niko Ingman är varierande och ger en autentisk känsla av djup och olika platser och miljöer. Yle Vega nyårsafton 19.22, repris lördag 18.05