Förlegat att upprusta på villkor från militärindustrins hantlangare

MILITÄRALLIANSER I HBL (30.12) fortsätter Sture-Christian Eklund att ivra för starkare militärt samarbete med EU och Nato och ifrågasätter att folket vilseleddes inför folkomröstningen 1994 beträffande EU:s gemensamma försvar.

Som representant för nejsidan i olika debattforum med politiker inför folkomröstningen ifrågasatte jag oviljan att öppet diskutera Maastrichtavtalets artiklar som gällde en monetär union och ett gemensamt försvar. Politikerna ansåg genomgående att dessa teman inte var aktuella och vid behov skulle debatteras senare. Artiklarna är synnerligen klart formulerade och därför var uttalandena nedan klart vilseledande.

Helsingin Sanomat publicerade (14.6.1991) statsminister Esko Ahos uttalande i riksdagen: ”Finland fattar även i framtiden självständigt sina beslut beträffande den nationella säkerheten”.

I regeringens rapport (9.1.1992) ”Selonteko EY-jäsenyyden vaikutuksista Suomelle” konstaterades att EG/ EU inte skulle förändra den finska utrikes- och säkerhetspolitikens fundamentala mål och att Finland kommer att förbli neutralt och bära fullt ansvar för sitt försvar.

Vid ministrarna Paavo Väyrynens (C) och Pertti Salolainens (Saml) delade öppningsanförande i Bryssel den 1 februari 1993 inför inledningen av anslutningsförhandlingarna uttryckte sig utrikeshandelsminister Salolainen så här: ”i Europa efter kalla kriget är kärnan i Finlands neutralitetspolitik militär alliansfrihet och ett självständigt försvar”.

I Yle A-Studio 1994 försäkrade SDP:s ordförande Paavo Lipponen att man ännu inte i EU har beslutat om en gemensam valuta och ett gemensamt försvar. Han tillade att dylikt har diskuterats, men på mycket lång sikt och att vi som självständig nation själva kan bestämma om i vad vi vill delta.

De flesta finländare nöjde sig med dessa förklaringar och litade på att en grundlig och öppen debatt om dessa frågor skulle föras i ett senare skede. Så skedde dock inte. Folket ställdes inför fullbordat faktum beträffande den monetära unionen och nu förverkligas det gemensamma försvaret enligt de små stegens taktik.

Eklund undrar över hur det skulle fungera om bara några EU-stater deltog i ett gemensamt försvar. Både Danmark och Sverige står utanför den monetära unionen. Varken Irland eller Österrike överväger ett Natomedlemskap och hör till de 122 progressiva länder i världen som i FN 2017 röstade för ett avtal för atomvapenförbud. Finland bojkottade förhandlingarna och röstningen och be- finner sig skamligt nog i atomvapenoch Natoländernas terrorgrupp.

Beträffande påståendet att jag önskar att Finland skulle lämna EU är vi dessvärre för sent ute. Jag hoppades en gång att vi inte skulle ansluta oss till unionen, men nu klamrar sig nog våra politiker fast vid den tills den småningom faller sönder av sig själv i likhet med andra storvälden. I det här läget återstår att önska att Finland inte fördjupar samarbetet ytterligare.

Jag poängterar än en gång – i Eklunds fall för döva öron – att Finlands geopolitiska läge utgör ett avgörande argument för att stanna utanför militära allianser och strukturer. Fred byggs inte med upprustning utan med förhandlingar som leder till nedrustning. Mänskligheten står inför gigantiska utmaningar beträffande klimatförändringen och dess förödande följder. Att ytterligare öka på bördan med snedvridna krigshotbilder och upprustning på militärindustrins hantlangares villkor ter sig synnerligen förlegat.

Avslutar för min del den fruktlösa debatten med Eklund med två citat av kloka män från öst och väst:

Michail Gorbatjov, The Independent (9.7.2016): ”Nato har inlett förberedelserna för att kalla kriget skall eskalera till ett hett krig.”

Tysklands dåvarande utrikesminister Frank-Walter Steinmeier, Reuters 18.6.2016 beträffande Natos anordnande av krigsövningar i Östeuropa: “Vad vi inte bör göra nu är att inflammera situationen med stort vapenskrammel och högljudda stridsrop ... Den som tror att symboliska pansarvagnsparader vid militäralliansens östgräns skulle medföra mera säkerhet har fel ... Historien har visat att dialog och samarbete har utgjort avgörande element för en lyckad avskräckningspolitik.”